August ger kvinnorna liv

Betyg: 4 Den allvarsamma leken

Liv Mjönes spelar den bedragna Dagmar, som sakta men säkert kommer till insikt om hennes mans otrohet.

Liv Mjönes spelar den bedragna Dagmar, som sakta men säkert kommer till insikt om hennes mans otrohet.

Foto: Nordisk Film

Filmrecension2016-09-09 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Regi: Pernilla August

I rollerna: Sverrir Gudnason, Karin Franz-Körlof, Liv Mjönes

Åldersgräns: 7 år

Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken" är en av den svenska litteraturens mest älskade klassiker. I Pernilla Augusts filmatisering kliver berättelsens kvinnor ut ur skuggorna.

Vad kan en historia som har mer än ett sekel på nacken ha att säga oss idag? Egentligen är det en dum fråga; 400 år efter sin död är William Shakespeare fortfarande expert på mänskligt beteende, nu som då. Men det är någonting med förra sekelskiftets korsetter och konventioner som gör att den tiden ofta känns mossigare än Shakespeares 1600-tal.

1912 kom Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken", om den unge journalisten Arvid Stjärnblom som förälskar sig i konstnärsdottern Lydia Stille men är för fattig för att gifta sig med henne. I stället hittar de andra äkta makar, men tio år senare återkommer passionen med full kraft och ungdomskärleken förvandlas till en destruktiv otrohetsaffär.

I boken är Arvid den självklara huvudpersonen medan Lydia är ett mystiskt väsen – en fallen kvinna – och hustrun Dagmar blir aldrig mer än en skugga. Och det är här som Pernilla August lyckas torka dammet av Söderbergs sena 1800-tal. I hennes filmatisering kliver kvinnorna fram och blir människor.

August faller inte i den givna fällan att göra en svepande episk film med de historiska miljöerna i centrum. I stället har hon valt bort biofilmens breda bild till förmån för ett mer komprimerat bildformat, där personerna och deras känslor hamnar i fokus.

Sverrir Gudnason spelar Arvid med en mjuk ängslighet som påminner mer om nutidens hipsterpojkar än dåtidens handlingskraftiga mansideal. Den oberäkneliga Lydia blir i Karin Franz Körlofs tolkning en kvinna som hungrar efter en annan sorts liv än de valmöjligheter som står henne till buds. Och kanske är det först i vår tid som vi verkligen kan förstå henne, som vi kan se hennes leverne inte som ett rop på hjälp utan ett rop på frihet.

Men allra mest gripande är Liv Mjönes porträtt av Dagmar, den bedragna hustrun som förstår vad som pågår men paralyseras av skräcken för vad det innebär. Som vet att minsta krusning i hennes ansikte kan ödelägga hela hennes tillvaro. Som står blick stilla, för att korthuset inte ska kollapsa. (TT)