Debuterande regissören Drew Pearce har gjort en hyllning till 80-talets legendariska science fiction-filmer, som Paul Verhoevens ”Robocop” och John Carpenters ”Flykten från New York”. Filmer som förutspådde en framtid där storföretagen tagit över makten från de folkvalda politikerna, med ökad kriminalitet och fascism som resultat. Filmerna hade en lättillgänglig serietidningsestetik och blev profetiska för dagens västerländska samhällen.
”Hotel Artemis” utspelar sig 2028 under en natt där Los Angeles står i brand på grund av arga demonstranter som inte har råd med vatten. En idé som blev obehagligt relevant den här veckan med tankesmedjan Timbros utspel om att privatisera svenskt vatten. Tyvärr ligger inte dystopin i ”Hotel Artemis” på samma nivå som sina föregångare.
”Om de är så arga kan de väl skaffa ett jobb och betala sitt vatten?”, tycker en klichétyngd vapenhandlare, spelad av den spattige komikern Charlie Day. Han är en av flera yrkeskriminella som för kvällen checkat in på det hemliga gangstersjukhuset Artemis. Andra gäster inkluderar ett par misslyckade bankrånare, en lönnmördare i balklänning och Los Angeles största boss: Vargkungen, som av outgrundlig anledning spelas av Jeff Goldblum. Alla har sin egen agenda och när reglerna börjar brytas förvandlas sjukhuset snart till en krutdurk.
Sterling K Brown, Zachary Quinto och Sofia Boutella är alla del av den stjärnspäckade men nästan tondöva rollbesättningen. Som tur är gör åtminstone Jodie Foster ett trovärdigt porträtt av den ständiga sköterskan som drivit hotellet i 22 år. Hon lappar ihop skurkarna med futuristiskt superlim och fixar nya organ med hjälp av 3D-skrivare. Vid sin sida har hon muskelberget Everest (Dave Bautista) som med fördel dyker upp från ingenstans när hon mest behöver honom
Repliker som ”det här är Amerika, 85 procent av det jag lagar är kulhål” är så övertydliga att Foster knappt klarar av att leverera dem trovärdigt. ”Hotel Artemis” har potential som B-film i samma ådra som ”The purge”, men hade antingen behövt grövre våld eller en mer genomtänkt framtidsvision. Det är svårt att hitta mittpunkten i gränslandet mellan exploaterande underhållning och konstnärlig samhällskritik. (TT)