Det är affärer som vanligt, och affärerna går bra för biljetterna är i vanlig ordning slutsålda. Men även om festivalen ännu ett år sätter lapp på luckan är det snarare i egenskap av en uppskattad och inarbetad folkrörelse än ett superstarkt artiststall. Det går visserligen inte att neka till att Queen tillsammans med den amerikanska cover-artisten Adam Lambert sätter guldkant på torsdagen även om framförandet var lite för mycket Las Vegas, om jag nu ska vara så småsint som att hacka på professionalism.
Vissa band gör bokslut, som Twisted Sister vilka efter trummisen AJ Peros hastiga bortgång nu gjorde sin sista spelning någonsin i Sverige. Och Udo Dirkschneider säger sig vara ute och spela Accepts låtar för sista gången. Framför allt Dirkschneider-spelningen var en kavalkad av de där härliga popdängorna som Accept klämde ur sig på åttiotalet men nu är för tuffa för att spela själva.
Andra band gör bejublad återkomst. Tjugoårsjubilerande The Hellacopters ställer sig på scenen och river av sitt tidiga garagerockpunkiga material. Om än i en något mognare och mindre kaotisk variant. Och brittiska Grand Slam återförenas, så gott det går, på initiativ av Sweden Rock Festival.
Men årets upplaga utmärker sig enligt mig av att en väldigt stor mängd av banden kommer från de brittiska öarna samt att man nu är i full färd med att massera in besökarna i tanken att även nittiotalet har klassiska rockband som kan återförenas eller spela klassiska skivor i sin helhet.
Vilket inte är så konstigt när festivalen under hela sin levnad fått utstå tvivlarnas elaka tungor om att både besökarna och banden är för gamla, och i takt med att de dör ut kommer festivalen att förtvina.
Så för att motverka det får vi irländska Therapy?, skotska Gun i originalsättning och norska Satyricon som spelar hela sitt tjugoårsjubilerande album ”Nemesis Divina”. Och det funkar absolut inom ramen för vad som är Sweden Rock Festival. Poppunkiga Warner Drive kanske är att tänka lite väl mycket utanför boxen, men som inledning på fredagen var det rätt trevligt att avnjuta i grässlänten på området.
Men det gamla gardet lever ännu, sextiotalet representeras av Eric Bell Trio, Vanilla Fudge, Graham Bonnett och slutligen Hawkwind som bildades under sextiotalets sista månader.
De sistnämnda gör en grym spelning som tillhör höjdpunkterna under en helg som i övrigt är småputtrigt trevlig men inte ger mig något att bära med mig resten av livet.