Hedvig Charlotta Nordenflycht, målning av Ulrika Pasch från 1700-talet.
Böcker
Anna Laestadius Larsson
“Alla dessa djäfla qvinnor - Berättelsen om de första feministerna”
Piratförlaget
Anna Laestadius Larsson har i många år som journalist och författare skrivit om kvinnornas historia. Lagom till 8 mars ges hennes senaste bok “Alla dess djäfla qvinnor” ut. På ett snillrikt vis flätar den samman tre av 1700-talets feministiska pionjärskors kvinnoöden i en röd tanketråd.
Hedvig Charlotta Nordenflycht brukar omnämnas som en av sin tids främsta svenska poeter och var vårt lands första yrkesförfattarinna. Hon skrev för kvinnorna, hennes dikter handlade om kärleken och kvinnolivets kval. Som intellektuell och tänkare gav sig Nordenflycht öppet in i debatten om politiska, filosofiska och religiösa frågor. I stridsskrifterna “Fruentimbers Plikt at upöfwa deras Wett” (1741) och “Fruentimrets försvar” (1761) angrep hon kvinnoförtrycket i Europa och Sverige och hävdade “fruntimrens” rätt till bildning. Temat för hennes författarskap var att vidga kvinnans snäva livsutrymme, Nordenflychts tes var att kvinnorna skulle bli bättre mödrar och hustrur om de tilläts växa.
För henne var kvinnan först människa och sedan kvinna. Även om kvinnans kropp är annorlunda än mannens, är hon i förståndet lika skarpt rustad. Kvinnor ska därför få utöva manliga yrken, som vetenskapsmannens, för det är uppfostran och inte biologi som orsakar skillnader mellan könen på tankekraftens område. Fast Nordenflycht slogs för sina jämlikars rätt i de högre stånden, någon radikal omfördelning av samhällets resurser eller likhet inför laget var det inte fråga om.
När Nordenflycht gick bort 44 år gammal 1763 träffade tonårsflickan Marie Gouges vad som mycket väl kan ha varit hennes riktiga far, Jean-Jacques Lefranc, markis de Pompignan, på en teaterföreställning i den lilla staden Montuaban i södra Frankrike. Under namnet Olympe de Gouges kom hon sedan att blir en viktig feministisk aktivist och författare som just beklagade den enkla uppfostran hon fick i stället för den värld av bildning markisen hade kunnat visa henne.
Olympe de Gouges. Målning av Alexandre Kucharski fråb 1787.
Som rik änka och ensamstående mor begav hon sig så småningom till huvudstaden. Olympe de Gouges frekventerade dramatikern Madame de Montessons litterära salong och lärde där känna Paris intellektuella, som den feministiska författaren Sophie de Condorcet och dennas make, den berömde filosofen och matematikern Nicolas de Condorcet. Pjäsförfattarinnan de Gouges fick sina radikala verk spelade på nationalteatern Comédie Française under 1780-talet, hon gick till angrepp mot slaveriet och predikande kvinnas rätt till skilsmässa och avkriminalisering av utomäktenskapliga relationer. Hennes framsynta förslag om progressiv beskattning antogs av Nationalförsamlingen.
Olympe de Gouges 1793. Målning av okänd konstnär.
Även om de Gouges stödde den franska revolutionen 1789 var hon kritisk till att “droits de l’homme” (“de mänskliga rättigheterna”) endast tillföll män (les hommes) i frihetens, jämlikhetens och broderskapets (!) anda. De Gouges skrev i protest sin egen deklaration om kvinnans och medborgarinnans rättigheter och propagerade för jämställdhet inom äktenskapet och de oäkta barnens rätt. Rättigheternas grund fann hon i naturen och förnuftet och en fullständig likhet inför lagen för både kvinnor och män.
Olympe de Gouges möter sitt öde i Schavotten 1793. Illustration av okänd konstnär.
När revolutionen raskt urartade i jakobinernas skräckvälde var de Gouges en av få som öppet vågade opponera sig mot massavrättningarna och därför skickades hon själv till schavotten 1793. Därefter kom kvinnornas att tryckas tillbaka från offentligheten och underordningen av den franska kvinnan skulle ta sina mest stränga uttryck under Napoleon Bonapartes tid vid makten. Först 2013 upphörde förbudet för kvinnor att bära byxor offentligt i Frankrike, trots att lagbrott en masse förstås föregått det i årtionden.
Engelska Mary Wollstonecraft begav sig till Paris något år före de Gauges giljotinering. Hon var då redan etablerad som filosof och feminist och som författare “Till försvar för kvinnas rättigheter” (1791), i vilken hon årtionden efter Nordenflycht påpekade att det var kvinnors brist på utbildning som gjorde dem till det “täcka könet” på intellektets område. Blir kvinnan i upplysningsandan mer rationell och mindre känslostyrd är det bäst för alla. Därför ville Wollstonecraft etablera en nioåring folkskola med könsintegrerad undervisning så att flickor och pojkar tidigt lär känna varandra och kan se och respektera både likheter och olikheter i varandra. Hennes tes var att kvinnorna kommer växa med de plikter som tillkommer dem om det också tillräknas medborgerliga rättigheter, däremot skulle de inte vara de samma som för männen och kvinnlig rösträtt kom aldrig på tal.
Mary Wollstonecraft. Målning av John Opie från 1791.
Anna Laestadius Larsson lyfter härligt nog Wollstonecrafts reseberättelse ”Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark” (1796) som var hennes mest populära skrift när det begav sig och ett viktigt verk för den framväxande engelska romantiken.
Wollstonecraft finner skönheten och lyckan i den mystiska nordiska naturen, något helt annat än den begynnande brittiska industrialismen. Samtidigt var hon inte särskild imponerad av bildningsnivån bland nordborna, de var trångsynta och rädda för att sticka ut (den järnhårda jantelagen). Skälet till det var enligt Wollstonecraft att svenskar, danskar och norrmän helt enkelt inte var tillräckligt urbaniserade, de var fast i småstadsmentaliteten. Hon besökte förvisso Köpenhamn, Oslo och Göteborg, som precis som i dag förstås inte gick att jämföra med London och Paris, men varför förlade hon så mycket tid i ”hålor” som Strömstad, Fredrikstad och Tønsberg och lät de platserna representera skandinaverna? Det mysteriet har historikerna löst först på senare tid…
Mary Wollstonecraft. Målning av John Opie från 1797.
De klasskillnader hon beskrev från Sverige var även med den tidens mått hisnande, de rika satt och åt en uppsjö av rätter i timmar likt en vulgär karikatyr av den franska middagskulturen, medan undersåtarna fick leva på hårdbröd och fiskrester och behandlades mer eller mindre som slavar. Nej, det mest välmående folket i Norden var norrmännen, med avståndet till kungamakten på Själland var de fria och starka, det mest jämlika folk hon mött i hela Europa. Norrmännen hade trots att de saknade egna universitet och vetenskaplig forskning på eget bevåg utvecklad pressfrihet, religiös tolerans, rättvis jordfördelning och en sant demokratiskt sinnad befolkning.
I sin populärvetenskapliga framställning lägger Anna Laestadius Larsson betoningen på de tre kvinnornas livsomständigheter och relationer, vilket givetvis också formade deras kamp, författarskap och tänkande. Samtidigt är det något på bekostnad av djupet i deras tänkande (som också kan förklaras med att det inte alltid är särskilt djupt).
Framställningen av motståndarna blir därför också förenklad, något som är lätt hänt när aktivisten ska skriva historia och skildra den “patriarkala kulturens” strukturer. Det finns en dramatik i detta som upprepar sig. Den atenske filosofen Aristoteles får vid sidan av Bibelns patriarker (som ägnar sig åt massvåldtäkter och andra övergrepp) stå som antifeminismens portalskurk.
Anna Laestadius Larsson är aktuell med sin nya bok "Alla dess djäfla qvinnor".
I Aristoteles finner vi hårresande exempel på fördomar mot och brutalt misogyna beskrivningar av kvinnor. Eftersom han var inbäddad i vad vi utan tvekan kan beskriva som en patriarkal kultur är det ändå inte så förvånande, mer intressant är då att Aristoteles i exempelvis sitt samhällsfilosofiska verk “Politiken” (323 före Kristus) påpekar att staters seder förändras över tid, som exempel på det nämner att hur Atens kvinnor tidigare barbariskt betraktades som ägodelar eller slavar och inte som personer i sin egen rätt, något som stadsstaten då faktiskt erkänt (även om de inte alls hade samma juridiska status som sina fäder, bröder och makar).
Anna Laestadius Larsson lyfter förstå gärna fram dennes läromästare Platon som ett godare exempel på antik kvinnosyn, han såg helt andra möjligheter för kvinnors intellektuella utveckling och status som medborgare. Den stora skillnaden ligger här i att den matematiskt orienterade idealisten och utopisten Platon intresserade sig för hur världen “egentligen är” eller skulle kunna bli, medan Aristoteles, som också ägnade sig åt omfattande empiriska naturstudier, teoretiserande utifrån hur hans omvärld då verkligen såg ut. Ett konservativt stråk, men också en öppenhet för tillvarons och mänskliga gemenskapers skiftningar och framför allt en förståelse av människan som ett “politiskt djur”, en biologisk varelse med förståndskapaciteter att bygga samhällen och kulturer.
Nordenflycht, de Gouges och Wollstonecraft pekade alla på sin samtids manliga upplysningstänkare blinda fläck, oförmågan att se de förtryckta kvinnornas situation. Ett skäl till det var att de precis som Aristoteles intresserade sig för naturen och dess mönster och i det naturliga finner vi sällan jämlikhet av det slag vi människor eftersträvar. Svaret på kroppsliga och beteendemässiga skillnader mellan män och kvinnor kan förstås sökas i det faktum att vi är däggdjur. När man i Platons efterföljd sökte efter en okroppslig själ, ett “spöke”, som på något vis definierar våra riktiga jag bortom våra faktiska hjärnor blir det lätt att kritisera sådana som Aristoteles eller den inflytelserike schweiziske upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau (som får mycket kritik för sin kvinnosyn) försökt söka svaret, måhända fördomsfullt, i naturen.
Den franska revolutionen blev en blodig historia. Målning av Jean Duplessis-Bertaux från 1793.
Mest problematiskt blir kanske Wollstonecrafts kritik av ”konservatismens fader”, den anglikanske irländske filosofen och politikern Edmund Burke och dennes tidiga och mycket skarpa kritik av den franska revolutionen. Han som tidigare förordat balanserad kungamakt och konstitutionellt styre och rent antiimperialistiskt stött irländarnas rätt till sin katolska tro, amerikanernas rätt till självständighet och indiernas rätt att få stifta sina egna lagar, varnade för att revolutionen i Frankrike skulle urarta i fullständigt tyranni, vilket den som bekant också gjorde. Wollstonecraft kritiserade hans betoning på traditioner och institutioners vikt för att balansera folkviljan, dämpa för snabba reformer och hålla samman samhällen, som ett reaktionärt hinder för mänsklig förändring. Men själv fick hon fly ett politiskt intolerant Frankrike och se sina vänner fängslas och dödas som offer för just den fruktansvärda utveckling Burke förutspått.