Kvarnhusen och Kindakanal.
Böcker
Kamratföreningen Tanneforspojkarna
“Tjusningen med Tannefors”
Atremi
Vad kan vi lära oss av historien? Vilket värde har personliga minnen och förflutna erfarenheter?
Kamratföreningen Tanneforspojkarna bildades 1996 med syftet att hjälpas åt att bevara hågkomster av den stadsdel de växte upp i på 1940- och 50-talet. Det har de gjort genom att ge ut medlemstidningen Snuggan och nu finns dess texter samlade i den fina boken ”Tjusningen med Tannefors” som firar föreningens 25-årsjubileum.
Tannefors har en mycket äldre historia än så, här fanns jordbruk och kyrka redan på medeltiden. Kring Stångåns forsande vatten började man på 1300-talet anlägga kvarnar och vartefter också sågverk och pappersbruk. Under 1800-talets industrialisering byggdes slussar för båttrafik samt ett vattenkraftverk och kvarnarna omvandlades till bland annat armaturfabrik, järnvägsverkstäder och den flygplanstillverkare som sedan blev Saab.
Industrialiseringen av Tannefors ledde till ett stort behov av arbetarbostäder, många hus byggdes genom egnahemrörelsen, men också tidigt nya fräscha hyresbostäder redan före miljonprogrammen. När Tannefors kyrka stod klar 1964 var den en av de många nya kyrkor som byggdes i efterkrigstidens Sverige, inte sedan 1100-talet hade så många kyrkobyggnader uppförts i landet.
Tannefors kyrka.
I “Tjusningen med Tannefors” skildras just lyckan i att flytta världens längsta fyra mil från de förfallna gamla trähusen och utedassen “surbullestaden” Norrköping, där fabriksröken snart skulle skingras, till det fantastiska växande Tannefors i lärdomsstaden på slätten med blicken fäst mot framtiden.
1. Barnteater på Snuggan. 2. Lekstugan Snuggan. 3. Tanneforsskolan 1938.
Stadsdelen var modern på flera vis, här fanns en så kallad lekstuga redan på 1940-talet, “Snuggan”, en föregångare till förskolan där föräldrar kunde lämna in sina barn medan de arbetade eller uträttade ärenden. För arbetarbarnen som trängdes med föräldrar och syskon på få kvadratmeter var lekstugan rena sagolandet. Skolor byggdes också förstås, Tanneforsskolan, vackert belägen vid ån, som invigdes av självaste kronprinsessan Louise 1938. I dag är den ombyggd till bostäder.
Klass fyra i Tanneforsskolan i slutet av 1940-talet.
Carlerik Cornefjord blickar tillbaka på sin tid som lärare och kan konstatera att han känner igen dagens diskussioner i det som var då. Efterkrigstidens svenskar skulle enligt läroplanen bli demokratiskt och fredligt sinnade, men oron var svårt för att ungdomen läste för lite och för dåligt, att den var självupptagen och fast i ”sin egen bubbla” samt att den tillbringade för mycket tid stillasittande vid tv:n och stereon.
Owe Salomonsson skriver om hur hans egen läslust växte, det var inte genom läseboken i skolan direkt, utan längtan efter att kunna läsa Fantomen och Mandrake på egen hand, men så småningom hittade han klassiker som Jonathan Swifts “Gullivers resor”, Louis Stevensons “Skattkammarön” och Mark Twains böcker om Tom Sawyer och Huckleberry Finn i skolbiblioteket.
Kvarnbyn i Tannefors när det begav sig. Ett förlorat industrilandskap i Linköping.
“Tjusningen med Tannefors” innehåller många fina och roliga berättelser om olika företeelser och personer, men också gripande historier, som de om de finska krigsbarnen som för en tid flyttade in hos stadsdelens arbetarfamiljer. Det finns också en djup sorg över det som gått förlorat, de gamla vackra byggnaderna i kvarnstaden är borta och Linköping miste det vackra industrilandskap som “surbullarna” i Norrköping ännu har.