Dansaren Anna Öberg har genom åren nött och stött polskans tretakt, den med förskjutningen i steget och den snabba snurren. Om detta berättar hon i ”Rhythmania” som hade turnépremiär på Teater Bråddgatan 34 i söndags, en passande säsongstart för arrangerande Riksteaterföreningen KariN.
Anna Öberg inleder med Selma Lagerlöfs Värmlandspolska innan hon förklarar de två folkdansbegreppen. Folkets dans som hos Selma, kontra senare tiders stiliserade uppvisningsdans, med hovdans och folkdans som förebild.
Polskan, dansen från Polen, gungar med ömsom tyngd och elegans. Publiken bjuds in till delaktighet, får träna både gångsteg och snabba snurr. Anna Öbergs dagböcker, hon läser högt, ger inblick i dansarens sökande. Vart kan stegen leda?
Efter paus. Glödtrådsljus blixtrar till i mörkret. Och åter. Blixtar blir blinkningar, blir blänk i slumpartad ordning som ger oss alltmer av rummet. Ljud tillkommer, en röst slumpar fram siffror, ”one”, ”two” och rentav ”three”. Andera Löfberg, riksspelmannen med cellon, som angav takten redan när vi prövade stegen, drar med raspig stråke.
Scenen ramas in av högar med avlånga träklossar, var och en dimensionerad som ett mot dryga tre. Anna Öberg vandrar mellan högarna, bygger här, bygger där, två, tre klossar högt.
Innanför ljus och klossar lyfter hon, balanserar, hoppar. Rörelser föds, faller och förloras, i långsam förändring. Hon raserar byggen och börjar om. Det vi ser är mindre föreställning än en gestaltning av den dansfilosofi vi nyss tog del av.
Spelemannen blandar en doft av jazz i folkmusikens rytm. Looppedalerna trycker fram förinspelade ljud. Inte heller folkmusiken står still i tretakten.