Koreografi och musik: Peter Svenzon. Dansare: Ulrica Fernqvist, Zacharias Blad, Joakim Envik Karlsson. Ljusdesign: Robert Jadenfelt. Kostym: Donky production. Grafiskt och visuellt: Foxhound
Dansnät Sverige, KariL
3 mars
Som tredje delen i trilogin I Remember återvänder Fragment till bearbetandet av minnen, till sinnets mer undanträngda vrår. Rökdiset i salongen gör publikens entré till en vandring in dimman; Ett tecken eller en symbolisk gest?
Men som dans är Fragment inte diffus eller dunkel. Rörelsen är ofta häftig, snabb och intensiv. Det är hög energi och tempo. Svettigt och tungt snarare än gracilt. De tre dansarna växlar i täta samspel – mötet och kampen är grundläggande och återkommande. Golvet en arena där de cirklar runt, mäter sina krafter.
Stilmässigt är det stora kontraster och tvära kast. Det finns spår ända från kampsport till balett. Med gatudansen (street-hip hop) som ett slags resonans; det låga, rörliga som ett rullande musikaliskt och rytmiskt raster.
Formmässigt är det som titeln: fragment, glimtar, snabba infall som kommer och går (springer). Det går inte att greppa, finns inga långa linjer, inga trygga strukturer. Inget att förstå (dans är inte berättelse…). Inte mycket att bevara och reflektera över. Men mycket nu och mycket närvaro – i kropparna, i rörelse och uttryck.
Projiceringar bakom utgör också mönster, som antydningar. Men ingen enhet eller helhet. Ibland små händelser eller scener i detta, i fonden. En bakgrund som smälter väl in med dansen.
Musiken och ljudet är också växlande med abrupta byten. Ofta elektroniskt med tunga bastoner och rytmer. Dansant. Men ibland helt abstrakt; som hjärnans elimpulser eller blodomloppets skära brus. Ett stillastående tomrum. Utrymme för att minnas. Musiken gör djupet, gör svänget men också vemodet. Minnets innersta. Melankoli.
Tyvärr har man smutsat ned föreställningen med text. Dans och ord går sällan bra ihop. Här är texten, som dansen, fragmentarisk. Utan mening, utan poesi. Sönderklippt i cut-up teknik och slumpvis utkastad i högtalare och rum.
En talopera från 1967 av Robert Ashley är en utgångspunkt och lite material. Så går förstås den tidens anda, under John Cage ande, igen i detta spel. Men orden växer inte, föder inte rörelsen. Är varken vackra, eller laddade. De kunde undvarats.
Vad är ett minne av en dansföreställning? Svårfångat. Något som ord inte kan bekräfta. Bilder som flimrar, känslor som bubblar upp och en känsla som stannar kvar, i kroppen.