Klar himmel med några små sockervaddsmoln. Solen går ner bakom pariserhjulet. Framför en scen – inte för liten men absolut inte för stor – kommer folket skuttandes. Och där mitt i allt skulle jag stå med en kall, svindyr festivalöl.
Nu blev det inte riktigt så. Scenen är ett tält. De flesta i publiken är här mest för att få några minuters respit från det ihållande regnet. Utanför skiftar himlen färg mellan betong och korrugerad plåt och jag måste hålla mig redig för bilfärden hem.
Family of the Year ser chockade ut.
– It’s fucking cold, konstaterar keyboardisten Christina Schroeter.
De tjusiga melodierna och ooh-aah-stämmorna har flugit från södra Kalifornien bara för att utstå en brutal krock med den svenska sommarens realiteter. Men det finns ljusglimtar, som när sorgsna ”Hero” värmer den köldslagna publiken.
Jag hoppas att de kan bli nästa års familj.