Lars Andersson: De våra
”En kriminalistisk roman”. Så kallar Lars Andersson sitt senast utkomna verk, och just så känns det. Ett slags deckare, men med så många tentakler i luften att själva mordgåtan – en död kvinna upphittad vid gränsen mellan Värmland och Norge våren 1944 – blir av underordnad betydelse.
En småstads- och uppväxtskildring av ”en värld, dess framträdelse” för den gåtfulle huvudpersonen, kriminalöverkonstapel Leonard Ringer. På samma gång en måhända informationsmässigt väl spretig, ändock fenomenalt berättad historia, som med fiktionens hjälp även blottlägger en hel drös av intrikata transaktioner och samband mellan Sverige, Norge, Lettland och Tyskland under andra världskriget.
En språklig bladvändare.
***
Agneta Pleijel: Spådomen: en flickas memoarer
Ur det opålitligt pockande minnet hämtas bilder, ord, smärtpunkter …och kanske vill hon bli fri. Försöka förstå. ”Minnet är en lögnhals”, det vet Agneta Pleijel. Ändå ”gäller det livet”; den hårt spända bågen mellan närvaro, ensamhet, flykt och tomhet. Flickan som är barn i Stockholm på 1940-talet, och som blir ung kvinna i Lund. Som slits mellan föräldralojaliteter och skavande roller, mellan kroppen och själen – och som slutligen ger sig av.
Minnesvärd bladvändare.
***
Sarah Waters: Hyresgästerna
Jag gillade ”Nattvakten”, och delar av ”Främlingen i huset”, men kroknade knappt halvvägs in i det täta kärleks- och kriminaldramat på Champion Hill, London 1922. Waters är en utmärkt, noggrann, intim och drastisk miljö- och personskildrare – men sexhundra sidor? Nej, inte min tekopp. Av större intresse är då att hon, liksom tidigare P D James (”I mördarens rum”), Dorothy Sayers (”Handlingarna i målet”) med flera, inspirerats av en av de mest uppmärksammade brittiska rättegångarna under 1920- och 30-talen. För att veta mer: Kolla upp Edith Thompson.
En bladvändare som helt kom av sig.
***
Anna-Karin Palm: Målarens döttrar
En genombrottsroman från 1997, och genom åren en stor läsupplevelse för oerhört många. Även jag var (rätt) förtjust – då. Nu störs tyvärr intrycket av alltför mycket romantiskt skimmer och yvig melankolisk själfullhet kring utforskandet av kvinnlig och konstnärlig identitet.
En bladvändare. Trots allt.
***
Rebecca Solnit: Män förklarar saker för mig
Ingen bladvändare i sin helhet, däremot är titelessän, publicerad första gången 2008, ett stycke klassiker som sent ska glömmas. Tack vare den fick vi också det senare myntade uttrycket ”mansplaining”.
PS. Rebecca Solnits mångfacetterade författarskap är definitivt väl värt ett besök. I nyutkommen pocket finns även ”Gå vilse. En fälthandbok”.