Med tolv collage av författaren
Övers: Bengt-Erik Hedin
Efterskrift: Magnus Bergh
Albert Bonniers förlag
Peter Weiss pjäs "Jean Paul Marat förföljd och mördad…" (1964) var avgörande för studentrevolten 1968. Hans tegelsten "Motståndets estetik" (1975–1981) visar fram kampen mot nazismen. Annorlunda är hans självbiografiska berättelser "Exil". Där framträder en ung Peter Weiss, intresserad av en enda sak, sig själv och sitt måleri och skrivande.
Den 8 november 1916 föddes Weiss i Berlin. Nu, exakt 100 år senare, blir hans "Exil" åter tillgänglig för svenska läsare. I fiktiv form framträder där hans barndom och ungdom samtidigt som han utifrån sig själv skildrar den inre och yttre exilens själva väsen.
Wow, vilken berättarkonst! Kyligt iakttagande befinner sig författaren mitt i den surrealistiska virvel han valt som stil. Tack vare sin skärpa lyckas han ge en hisnande beskrivning av ett enskilt öde i 1900-talets europeiska kaos.
"Exil" består av två böcker som utkom på tidigt 1960-tal. Då var Weiss sedan 1946 svensk medborgare, efter att 1939 har förenat sig med sin familj som redan flytt till Sverige, eftersom fadern var jude. Hur Peter Weiss så länge kunnat uthärda ”kylan, tystnaden, avunden, hätskheten i detta land”, frågar han sig.
Första boken, "Diagnos", handlar om barndomen. Den andra, "Brännpunkt", handlar om ungdomsåren. I båda används verkliga namn på vissa av personerna och fingerade på andra.
I ett efterord reder Magnus Bergh ut vem som är vem och redogör bland annat för litterära och andra influenser.
Peter Weiss sätter ord på skräcken, utanförskapet och sexualiteten hos ett barn i de vuxnas obegripliga värld. Själv förblir han fånge hos föräldrarna också som ung man utan att få dem att begripa att också måleri och skrivande är arbete.
Peter Weiss far, välbeställd textilfabrikör, skissas som en skugga medan ”allting dånade och skallade omkring min mors gestalt”.
Ett av de tolv surrealistiska collage av Weiss, som illustrerar "Exil", porträtterar modern, skådespelerska innan hon gifte sig. Som en hotfull gudinna utan ansikte sveper hon mot åskådaren i praktfull dräkt med könet dolt men likväl framhävt.
Skräck och fascination återfinns oavbrutet sida vid sida i denna barndomsskildring, infiltrerad av Bröderna Grimms och andras grymheter.
Att böckernas jag-person lockas av marscherandet i Hitlers Tyskland och tveklöst deltar i pinandet av en kamrat, för att få vara med de starkare, är inget Weiss hymlar med. Inte heller friserar han sitt frätande förakt för dem som öder sin tid på kortspel och korsord i stället för att samtala.
Genom sidorna ekar sorg över det som kunde blivit, men kvävdes på grund av underlåtenhet. Den sorgen balanseras av att Weiss alter ego i slutet av "Brännpunkt" når insikten att han kan leva, arbeta och dela tankar överallt ”utan att höra till något land”.