Vi har alla stött på Horatius, denna romerske diktare som ville vara en liten gris i gudarnas hage. Men ofta vet vi inte om det. Strofer från hans diktining har blivit så kända att de införlivats med det vardagliga språket, som: "den gyllene medelvägen", "den nakna sanningen" eller "om man börjar har man fått hälften gjort". Några kan vi till och med på latin: Carpe diem. Även om det kanske snarare är Robin Williams rollfigur i "Döda poeters sällskap" som träder fram på näthinnan, inte en liten gråhårig gubbe med kalaskula som levde på kejsar Augustus tid.
Därför är det nu en kulturell välgärning att det kommer ett urval översatta oden för 2000-talet. Tillsammans med några korta förklaringar om personerna de är riktade till – alla är riktade till en specifik person, och versmåtten som används.
Odena handlar förvisso om för länge sedan döda människor, och kanske är oron för att floden Tibern ska svämma över inte så stark hos en nutida läsare, men vissa saker är eviga. Den levnadsglada Lydia som i sin ungdom aldrig saknade nattliga friare, hon står i övergångsåldern där ensam med sin pockande lust. Och visst har hon många medsystrar idag.
För att inte tala om hyllningen till vinet. Horatius må prisa måttfullheten när det gäller mat, bostäder, makt och ärelystnad, men han tycker om sitt vin. Ode III.21 riktar sig till:Mitt vinkrus, lika gammalt som jag, du som
för med dig tvist och bråk eller vänligt skämt
och kanske lidelsefull kärlek
eller helt enkelt en stillsam tupplur
(...)
Du ger en varsam knuff åt den tröges själ, du lockar kloka människors hemlighet
och dolda plåga fram i ljuset
med dina droppar av lättsam glädje
Lika sant då som nu.