Ordfront
80-årsdagen firade han med en spontan och egensinnig självbiografi, ”Pojke med pilbåge”. Vid 82 är han 2015 års äldsta romandebutant.
Det handlar förstås om Sven Wollter, mest still going strong bland skådespelare. Medan han är i full färd med att avskedsspela på teatrar där han jobbat under sin långa karriär har han alltså också inlett ett författarskap.
”Hon, Han och Döden” heter hans första roman. (En andra lär redan vara under arbete.) Titeln kunde ha förlängts: det namnlösa paret, som kramat varandra i 34 år, kompletteras nämligen av polacken Gérard Philipe (liknar den franska filmstjärnan) och fransmannen Big Foot (ser ut som en indian).
De här fyra, som ”existerade i samma dröm” och delade samma närvaro, följs och iakttas ovanifrån av en svävande mås.
När Hon och Han liknas vid Orfeus och Eurydike är det Cocteaus filmversion som avses. På ett roande sätt vimlar det nämligen av filmhistoriska referenser. Wollter tycker också det är kul att spränga in meningar på franska, citera (på svenska) ur ”På spaning efter den tid som flytt” och ta med en utläggning om Macbeth som ”gett ambivalensen ett ansikte i litteraturen”.
En sorts nonchalant stilsäkerhet har Wollter med sig från sitt självbiografiska skrivande. Dialogen mellan Hon och Han har en talspråklig lätthet som sen bär över till det absurda, drömspelsartade.
Vilt skenande skröna får då balansera det tunga grundtemat döden. ”Han” har en obotlig cancer (kallad ”min lilla hjärngroda”), men hävdande rätten till sin död rymmer han via buss utan hjul och cykel bort från behandlingarna.
Inte oväntat blir romanen mest en hyllning till livet – och till kärleken.
Gérard Philipe och Big Foot träffades för länge sen på en kyrkogård i Marseille och blev älskande. Efter mer än fyrtio år och på märkliga vägar återförenas de på den klippö i Bohuslän där de fyra huvudpersonernas livstrådar flätas samman.
Efter år av minnesförlust har Big Foot hamnat där som slöjdlärare. Gérard, som har ALS och sitter i motoriserad rullstol, har kommit dit via en spegel. För ”allt är möjligt”, menar Wollter med hänvisning till kvantmekaniken.
Det är ingen hejd på associationernas och fantasins krumsprång. Det borde det vara, tycker jag. Måsen som ”litterär” utsmyckning kunde jag också ha varit utan.
Sven Wollter kan ju skriva. Vackrare än de flesta om tvåsamhet och det ”oförstörbara” livet.