Erik Sandberg är Guldspadebelönad journalist och filmare. För ett par år sedan författardebuterade han med debattboken ”Lönesänkarna” och nu tänder han upp ännu en debattfackla. Denna gång om hur skattepolitiken lagts om i Sverige (och världen) så att klyftorna ökat dramatiskt i samhället.
Nationalekonomi är ett komplext område. Förenklingar och allt för snäva förklaringsmodeller är, i bästa fall bara felaktiga, i värsta fall direkt farliga. Farliga för både samhälle och demokrati. Erik Sandberg isolerar skattefrågan och dess koppling till fördelningspolitik. På ett snävt sätt. Men det känns knappast särskilt vågat eller fel. Skattepolitiken är fortfarande de folkvaldas främsta sätt att skapa ett ekonomiskt sammanhållet samhälle. Skatt är nyckeln till politikens möjlighet att omfördela resurser.
Omfördelning och progressiva skatter var en gammal svensk nationalsport fram till 90-talet. Men där hände något. Skattesänkarlobbyisterna hade slutligen fått båten i sjön och tillsammans med politikerna rodde de in i den globala nyliberala strömvirveln av avregleringar, globalisering och skattesänkning.
I dag är Sverige ett land utan såväl förmögenhetsskatt som arvsskatt. Lägg därtill en kommunal fastighetsavgift i stället för en fastighetsskatt och du börjar ana åt vilket håll pengarna rullar? Just det. Till de redan rika. Ökade klyftor blir effekten.
Erik Sandberg beskriver denna utveckling på ett enkelt, engagerande och överskådligt sätt. Samtidigt kritiserar han. Med utgångspunkt främst i Thomas Pikettys forskning ställer han en rad viktiga frågor om vad som händer med ett samhälle där klyftor ökar och där ägande av kapital gynnas framför arbete. Precis samma brännande frågor som allt fler nu yrvaket ställer i skenet av finanskris, brexitval och Donald Trump-seger.