Övers: Margareta Eklöf
Atlantis
Vi är många som fängslats av engelska tv-serier som "Herrskap och tjänstefolk", "En förlorad värld" och "Downton Abbey". Relationerna mellan samhällsklasserna, deras ömsesidiga beroende av varandra, myllret av färgstarka gestalter och naturligtvis alla överdådiga miljöbilder från slott och herresäten triggar vår fantasi. Hur kunde det vara att vara slottsfru? Eller kanske kammarjungfru?
Engelske Jeremy Musson har en hel del svar, när bokförlaget Atlantisk nu ger ut hans "Up & Down Stairs". Boken är en diger volym på närmare fyra hundra fullmatade sidor, som ger en överblick över den engelska överklassens och, framför allt, deras tjänares tillvaro från sen medeltid och fram till våra dagar. Hans källor har varit memoarer, brev, räkenskapsböcker och intervjuer.
Från den lägsta hallpojken och diskjungfrun i köket, upp till förvaltaren och hovmästaren som var högsta hönsen i den ytterst strikta hierarkin av tjänsteandar skildrar han vardagslivet i de stora husens baktrappor och källarvåningar: det var där som tjänstefolket oftast förväntades vistas, och likt en känd svensk finansfamilj verka utan att synas. Fastän, visar författaren, både ömsesidig respekt och tillgivenhet kunde växa fram mellan herrskapet och de "högre" tjänarna, var just avskildheten mellan de båda grupperna central.
Gäster som på morgonen var på väg uppför stora trappan skulle inte behöva "möta sina egna exkrementer på väg ner": därför byggdes separata trappor. Men denna avskildhet kunde i ett ensligt beläget hus på landet ibland bli till påfrestande isolering. Så skriver till exempel en ung lady Osborne i ett rörande brev som blir till ett rop genom tid och rum: "Jag ber henne (kammarjungfrun) att sitta där (i toalettrummet) för att jag ibland ska se ett kvinnligt ansikte, höra en mänsklig röst."
Men oftast var det förstås tjänstefolket som fick slita ont, ibland från fyra på morgonen till elva på kvällen. Alltid på pass, alltid oklanderliga och underdåniga. Ändå innebar fördelar som fri kost och logi och fria kläder att många faktiskt kunde lägga undan en bra slant till ålderdomen.
De båda världskrigen, tillsammans med samhällsutvecklingen under första halvan av 1900-talet slog sönder mycket av den gamla ordningens strukturer. Men fortfarande, påpekar författaren, byggs stora hus i Storbritannien. "Tjänarna" har blivit "personal" och hyrs oftast in utifrån, och ska till skillnad från äldre tiders minutiöst detaljerade fördelning av varje enskild syssla till varje enskild person helst kunna utföra många arbeten på egen hand. Turism ingår som en självklarhet.
"Up & Down Stairs" är en fascinerande bok för alla historieintresserade, på samma gång lärd och flyhänt skriven. Den är proppfull med fakta och levandegörande detaljer; så vet Musson bland annat att berätta att blommiga sidentyger på 1700-talet skulle rengöras med "bröd och blåelse", och att Wentworth Woodhouse i Yorkshire 1902 hade åtta kilometer korridorer. Boken är lättläst och underhållande, men tyngs en aning av alltför många omtagningar och upprepningar, så som nästan identiska uppräkningar av olika hushålls tjänarstaber. För bästa behållning bör den nog helst läsas lite i taget.