Övers: Hans O Sjöström
Norstedts
”Ja, ni tror väl inte på vad jag säger, men jag är Stalins dotter.” Så sa den ryske diktatorns älsklingsbarn Svetlana till en sekreterare på Amerikanska ambassaden i New Delhi kvällen den 6 mars 1967. KGB hade tillåtit henne resa dit för att sprida askan efter den bramin hon levt med.
Rosemary Sullivan inleder sin bok "Stalins dotter" med det dramatiska avhoppet. Vad gör ett barn som älskar sin pappa den dag hon inser att han dödar? Det är bokens huvudfråga. Terrorns Sovjet under Stalins blodiga era finns som fond.
Svetlanas illusion var att föräldrarna älskade henne. Och Stalins släkt inbillade sig att han var ovetande om att en efter en av dem avrättades eller deporterades.
Medryckande river professor emerita Sullivan läsaren med sig. Men ibland förfaller hon till dumheter, som när hon påstår att ”det är svårt att tänka sig en ensammare människa än Stalins dotter”.
Olycklig var Svetlana, men knappast ensam, det framgår på varje sida.
I väst levde Svetlana i 44 år och flyttade trettio gånger. Hon blev mångmiljonär på sina memoarer, begrep inget av pengar och dog utfattig 2011, 85 år gammal. 45-årig födde hon i det nya landet dottern Olga, som blev den viktigaste människan i hennes liv. I Sovjet hade hon två barn. KGB blockerade kontakten med dem i femton år.
Vid hennes avhopp visste regeringen i USA inte ens att Stalin hade en dotter. ”Kasta ut henne”, beordrade utrikesministern, oroad för politiska konsekvenser. Men då var hon på väg.
Stalin kallade Svetlana ”Lilla sparv” och intetsägande ser hon ut på foto, men wow, vilken privat kalabalik hon åstadkom. Och inte bara genom att krossa fönsterrutor med händerna för att ta sig in till den amerikanske professor som avvisat henne.
Gifta sig ville hon oavbrutet. Hon fick tre barn i fyra äktenskap och hade ideliga kärleksrelationer. Sista gången lurade änkan efter Amerikas mest namnkunnige arkitekt, Frank Lloyd Wright, henne att gifta sig för att kunna mjölka henne på pengar.
Ett ensamt barn omgivet av skräck och terror och en vuxen kvinna som människor tyckte om för hennes rättframma enkelhets skull, så ser Rosemary Sullivans Svetlana ut.
”Det här tar jag hand om”, sa hon hos den georgiske prins som skulle bli hennes översättare. Där stod köksgolvet under vatten efter stopp i vasken. Prinsens hustru, dotter till tsarens farbror, fick häpen se Stalins dotter svabba sitt köksgolv.
När Svetlana var sex år sköt sig modern i sitt sovrum sedan hon vägrat att delta i en skål för ”krossande av statens fiender”. Hon hade varit närmast osynlig i sina barns liv.
Aleksandra Andrejevna, Svetlanas barnjungfru, var den enda som stod henne nära. Svetlana skrev: ”Hade inte denna väldiga, goda ugn värmt mig …hade jag för länge sedan förlorat förståndet”.