Alla som arbetar har väl någon gång ställt sig frågan vad man skulle göra om man plötsligt vann en stor summa pengar, tillräcklig att leva av.
Fortsätta jobba eller ägna sig åt annat?
Den som vill arbeta vidare finner alltså något syfte utöver det ekonomiska i jobbet. Den som vill lämna yrkeslivet tycker att annat är viktigare, och jobbar då av tvång i någon mening.
En del skulle välja att jobba mindre eller kanske med andra saker, vilket väcker frågor om arbetets omfattning i samhället och dess förmåga att tillfredsställa oss.
Frågan pekar med andra ord mot högst verkliga dilemman av både privat och politisk karaktär.
En omfångsrik behandling av dessa och många andra arbetsrelaterade frågor finns i sociologen Roland Paulsens ”Arbetssamhället” som i dagarna ges ut i en ny och omarbetad utgåva (den första kom 2010). Boken har blivit än mer aktuell i takt med att tekniken gör mänskliga insatser obehövliga på allt fler områden.
Det är någonting som inte stämmer, är Paulsens utgångspunkt. Teknikutveckling och ökade produktivitet innebär att betydligt färre arbetstimmar krävs för att producera vad mänskligheten behöver. Men den minskningen av arbetstid har inte alls realiserats. Tvärtom är den politiska enigheten nästan total om att ju fler i arbete, desto bättre.
Måste det vara så, är Paulsens fråga. Hans svar är nej.
En historisk tillbakablick visar att dagens syn på arbete är långt ifrån självklar. Under antiken var den filosofiska ståndpunkten att arbetet skulle minimeras för att livet skulle bli så fulländat som möjligt. Under århundraden har synen ändrats: arbetet har kommit att betraktas som såväl en plikt som en rättighet.
Från den historiska beskrivningen går Paulsen vidare med en analys av åtskilliga tänkare inom det arbetskritiska fältet. Stundtals är det ganska akademiskt tungt, så man får lägga viss möda på läsningen.
Kritiken rör sig på både makro- och mikronivå. Inte nog med att vi arbetar väsentligt mer än vi borde behöva, de specifika arbetena är många gånger tömda på mening och mänskligt sett destruktiva, menar Paulsen.
I en avslutande del skissar han på alternativ. Han diskuterar en framväxande delningsekonomi som kan erbjuda ett handelsutbyte vid sidan av de vanliga ekonomiska vägarna – det är ett exempel på vad han kallar ekoaktivism. Ny teknik kan komma att radikalt utmana dagens ordning; 3D-skrivare, till exempel, har en omvälvande potential.
Att arbeta mindre kan vara ett gott råd för den enskilde – om det går. Samhället bör sträva i riktning mot kortare arbetstid generellt, tycker Paulsen.
Den på senare år allt oftare förekommande tanken om en basinkomst är också någonting som rätt utformad skulle kunna innebära en verklig utmaning mot rådande ordning, menar Paulsen.
Skärpan och tyngden finns dock i första hand i den tidigare delen, som på ett radikalt och tankeväckande sätt ifrågasätter rådande konsensus om arbetets välsignande inverkan på samhället och individen.