Minnet, den unikt mänskliga förmågan – rentav egenskapen – att minnas, upptar en allt större del av medvetandet ju äldre vi blir. Och för diktarna är det språket som är minnets moder.
I Lars Noréns dagböcker nedtecknas nuets levande in i minsta vardagliga detalj, i ett ocensurerat flöde av känslor och tyckanden. Parallellt pågår ett intensivt skönlitterärt skapande. Hans prosaböcker ”Filosofins natt”, ”Ingen” och ”Fragment” (2012, 2014 och 2015) följs nu av ”Efterlämnat”.
Knappast en sista-titel när det handlar om en författare med döden som tematisk följeslagare. Det här är fragmentariska minnesbetraktelser som leder tankarna till Noréns poesi på 1960-talet (”Inledning nr 2 till SCHIZZ”, ”Encyklopedi”, ”Stupor”) men också till form och innehåll påminner om en del av hans dramatik.
Norén är här tillbaka i sina tidiga år. Han går in och ut ur sitt liv ”lite hur som helst”, in och ut ur sina föreställningar. Presens, imperfektum och futurum glider ihop, orsak och verkan byter plats.
På 150 sidor pratas texten fram utan skiljetecken och styckeindelning. Ibland ältande, ofta med mycket korta, ofullständiga meningar om sådant som infinner sig automatiskt, utan att han behöver erinra sig det.
Det börjar med ett jag som katatoniskt ligger i sin säng och ingående betraktar en hand, ”min egen kanske”. Här finns också en gubbe som haft tre söner men bara minns en och en liten pojke som aldrig tycks bli äldre.
Det är bilder från ”varaglömskan” på ett mentalsjukhus dit ”Den som jag var”, kom som suicidal nittonåring 1963 – frivilligt, betonar han, kort efter moderns död. ”Omedvetna minnen från hospitaliseringen” som i en andra period innebar stämpeln schizofren, i motsats till egendiagnosen ”ambivalent dialektisk”.
Som nästan alltid hos Norén kretsar mycket kring modern och hennes död och fadern som med jämna mellanrum återuppstår i honom. Återkommande är också gubben (som heter Farias) och pojken (utan namn); de finns samtidigt inom/är textjaget.
Detta ”jag” bestämmer sig senare för att påstå: ”Jag är far till tre söner Även om de inte finns”. Ty här finns inget givet jag, inga enhetliga identiteter.
I Dantes och Miltons efterföljd är ”Efterlämnat” en lång vandring genom skit och skuggor i sökandet efter hem och minne. På en bänk sitter Simic, en gammal bekant från hospitalet. Simic och hans livshistoria må höra hemma i inbillningens värld, men den scen som där utspelar sig är som en hel Beckett-pjäs. Liksom mötet med en ensamstående pappa och hans sjuka sjuåring som tappar skon -– en utdragen anti-episod.
”Men jag lever Alltså minns jag”, skriver Lars Norén. Minnet blir i sin tur bevis på att man funnits till. Och, påminner han var och en av oss, ”det måste man vara övertygad om”.
Språket är minnets moder – i detta ligger något djupt hoppfullt, också för oss andra. När ”Efterlämnat” ebbar ut sker det med ”en nästan obscen tacksamhet” över det som återstår:
”Det allt mindre ljuset tingen som inte längre är föremål de sista förnekelserna medvetandet som skrattar åt sig själv”