Han hade lagt av. Sagt upp sin kära skrivarlya på Söder, rensat ur och gett bort, städat bort sitt långa författarliv och dragit sig tillbaka, med några år kvar till 80. Skrivkramp efter efter fyra decennier och över 30 böcker. Eller som han själv skriver i denna sin "come back": "Minnena hade förlorat kraften. Det var därför inte längre möjligt att skriva. Jag hade blivit tom inuti, som en gammal valnöt. Den såg hel och frisk ut, men köttet inuti hade skrumpnat ihop, det hade inget näringsvärde längre."
Men här finns nu en ny bok av Theodor Kallifatides, en av Sveriges största stilister. Och han håller stilen. Mer än väl! Det är en intagande liten bok (120 sidor) om vägen tillbaka till skrivandet. Sensationellt välskriven, full av meningar så snygga att jag vill citera allihop. Klokt och resonerande, självutlämnande på ett bra sätt... som när han berättar att gamla flickvännen i Grekland påstod att han skulle springa till sin egen avrättning om de bara satte upp en skylt med hans namn. Han berättar om sitt eget åldrande, där han känner sig obekväm i samtiden. Sin leda då han och hustrun plötsligt ska dela tidning och frukostbord, sin brist på riktning då han inte varje dag ska ta bussen till skrivarlyan.
Förlösningen är att återvända till rötterna. Han skriver: "Emigrationen, som hade börjat för sjuttio år sen då jag lämnade min by för att flytta till Aten och fortsatte med att jag kom till Sverige, pågick alltjämt. Denna gång emigrerade jag från mig själv."
Han får en inbjudan från sin hemby Molai på Peloponnesos, där en gata redan bär hans namn. Nu ska gymnasiet också få hans namn. Han och hustrun Gunilla åker dit (minns flickvännens tidigare ord om skylten!). Det blir en vändpunkt. Kvällen för namnceremonin är mörk och förtrollad, på byns lilla amfiteater spelar gymnasisterna Aishylos med stort, gripande allvar och Kallifatides skriver "Fanns det någon annan plats i världen där skolelever spelar Aishylos? Fanns det?".
Livet börjar om, "Aishylos ord föll som svalkande regn på uttorkad jord". Detta är den första bok han faktiskt skrivit på sitt modersmål grekiska (och sedan själv översatt till svenska).
Jag brukar avsky varje text som handlar om hur svårt det var att skriva den. En tom navelskådargenre. Men Kallifatides väg från skrumpen valnöt till skarp samtidsanalytiker är magnetisk att följa hela vägen. Här finns nyfattigdom i krisens Grekland, flyktingkatastrofen på Medelhavet, skimrande sol på norra Gotland... Välkommen tillbaka Theodor Kallifatides!
För övrigt borde hans förra bok, det stora utvandrareposet "Med sina läppars svalka" (2014), fått Augustpris och mängder av medaljer. Får jag föreslå Övralidspriset i sommar?
Ni vet, kosmopoliten Heidenstam och hemlängtan, som i "jag längtar stenarna där barn jag lekt" (ur dikten "Ensamhetens tankar" i genombrottsverket "Vallfart och vandringsår" från 1888). Eller som i förra årets Övralidspristagare Karin Johannissons tal. Det handlade om all den hemlängtan som nu växer hos människor i vår folkvandringstid.
Kallifatides vrider och vänder på samtidens stora fråga emigration som ingen annan, han tar begreppet hemlängtan och går vidare, utan överdriven nostalgi, men med nykter blick, filosofiskt djup och en hel del bister humor.