Brombergs
Han berättar en viktig historia här, Kisa-sonen, Niklas Ekdal. Synd bara att han själv så ofta står i vägen för den.
2011 krockar Niklas Ekdal med en motspelare under en fotbollsmatch. Han stapplar hem med hjärnskakning och där börjar en psykologisk nedåtspiral som slutar i koma på ett källargolv i Hornstull, Stockholm, med några tömda pillerburkar som närmsta vänner. Ingen såg det komma.
Niklas Ekdal en småstadpojke som gjort den stora medieresan. Från Vimmerby tidning via Expressen till jobbet som chef för ledarsidan på DN. Under flera år en av de viktigaste opinionsrösterna i Sverige alla kategorier. Han är nyligen 50 år fyllda när han tar hissen ner till källaren i sällskap med en massa piller och en liter yoghurt. Som han själv skriver i boken ”Mitt liv står på topp. Nu ska jag dö.”
Det är en lika märklig som gripande och djupt mänsklig historia, den om mannen som har så mycket, men som ändå hamnar på botten och försöker att ta sitt liv.
Niklas Ekdal är en beläst och berest man, och han är en lysande berättare, lika snabb i tanke som i formulerande fingrar. Men ändå kan han inte hålla sig från att skriva upp sig själv på ett så baktungt sätt att det till slut håller på att sänka hela skeppet.
Parallellt med historien om olyckan, depressionen och självmordsförsöket berättar Niklas Ekdal om sin uppväxt och sitt liv och det är här han spårar fel. Spinner loss på succédetaljer och framgångar. Några exempel – han hobbyspekulerar hem en förmögenhet i den ena bisatsen, träffar David Bowie i den andra och skriver en avhandling under pappaledigheten i den tredje. Visst, det är roligt att läsa om hur han som tonåring skrålar ”Born to run” i bilen hem till Kisa från Hycklinge Folkets park, men det har bara med lokalpatriotism att göra.
När Niklas Ekdal tillslut inte ens kan hålla sig från att citerar sin dotters dagbok för att visa hur lyckad ändå är, då blir det för mycket. Det blir ”P1 Sommar” på steroider. Ni kan konceptet: lyckad och känd visar sina allra svartaste sidor, men är ändå alltid lyckad och känd.
Men som tur är berättar Niklas Ekdal också historien om självmordets tabu och han sätter in sitt eget självmordsförsök i den historien. Han vill väcka debatt om vår rädsla att tala om denna allt för vanliga dödsorsak. Och det gör han bra. Han berättar, funderar och förmedlar insikter från den botten han själv har legat på. I de delarna är ”Hur jag dog” en gripande och viktig bok.