Övers: Elin Svahn
Rámus
Titeln på Fiston Mwanza Mujilas uppmärksammade debutroman ”Tram 83” är synonym med romanens desperat bultande hjärta. Tram 83 är baren i världens minsta huvudstad i den fiktiva nationen Staden-Landet där alla män samlas för att festa. Gruvgrävare, lycksökare, skojare, girigbukar, allehanda korrupta figurer, cyniska turister partajar på som om morgondagen inte existerar. På baren återfinns även romanens enda kvinnor, samtliga prostituerade, inklusive knappt könsmogna flickor, som med fräcka repliker och självförintelse lyckas överleva i denna dystopiska, manschauvinistiska värld.
Kongofödde, Österrikebaserade författaren Fiston Mwanza kastar omedelbart in läsaren i en förförande, surrealistisk värld där så många olika röster vävs in simultant att man nästan blir snurrig, men snart betagen av den sinnrikt hektiska prosan.
Mujilas födelseland Kongo är den nation i världen där flest människor har dött sedan andra världskriget; sannolikt upp mot fem miljoner människor. Möjligen är enda vettiga sättet att gestalta denna ofantliga tragedi just satiren, den upprymda pikaresken. Såtillvida påminner Mujila om en den franskspråkiga litteraturens kanske viktigaste förnyare på 2000-talet, Alain Mabanckou (som på bokomslaget kallar ”Tram 83” ett mästerverk) och då särskilt om Mabanckous eget mästerverk ”Slut på Kritan”. Hos båda spökar den franska litteraturens viktigaste romanrevoltör och språkmarodör under 1900-talet, Céline.
Romanen cirklar runt två personer, den blottställde författaren in spe Lucien som knappt hinner stiga av tåget innan bokens andre centralgestalt, barndomsvännen Requiem, dragit med honom till Tram 83. Requiem är före detta marxist som sadlat om och numera livnär sig som utpressare, bedragare och skurk i största allmänhet; hans hatkärlek till Lucien tar sig gradvis alltmer bisarra uttryck.
Vad som driver romanen är strängt taget enbart den pjäs som Lucien skriver på, och som delvis påminner om den roman vi läser. Luciens teatersaga inkluderar gestalter som Lincoln, Che Guevara, Gandhi, Lumumba och, visar det sig, Staden-Landets härskare, den lika korrupte som nyckfulle Dissidentgeneralen, en briljant karikatyr på Afrikas många krigsherrar.
Paradoxalt nog är ”Tram 83” en märkvärdigt uppiggande resa genom tillvarons elände och språkets enastående vindlingar. Översättaren Elin Svahn kan inte ha haft lätt att överföra Mujilas intensiva, slangrika franska till svenska, men lyckas huvudsakligen över förväntan.
På ett ställe i romanen skriver Mujila att det ”finns städer som inte behöver litteratur; de är litteratur”. Likväl är det just vad han själv gör och med ett smittsamt gott humör. Låt var mot fonden av nattsvart värld där allt och alla är till salu.