Huvudpersonen Annie väger över 200 kilo. Hon äter skräp, går aldrig ut, ser på dåliga tv-program och får inga likes på Instagram.
Inte en enda, när hon efter mycket vånda vågar lägga ut en vanlig mysbild på tekopp med tänt ljus. Det är, i sin enkelhet, en hjärtskärande scen.
Annie är ensam. Totalensam. Och det är inte bara tråkigt, utan också pinsamt.
Annie luras med löfte om vänskap att delta i en ny dokusåpa, ”Du är vad du väger”, och ja, ni förstår nog vart det barkar.
Annie blir ”tjockdrottningen” och plötsligt står den ensamma, utfrusna flickan som vuxet bantningsfenomen i strålkastarljuset.
Synd bara att hemligheten bakom mirakelförvandlingen är det lilla vita piller hon får av beräknande Camilla i tv-teamet…
Det är en sorglig, cynisk värld. Alla är ensamma. Programledaren Johanna slår aldrig riktigt igenom medan kollegan får alla fina jobb.
Hon shoppar sig luspank, längtar efter sin son och kan inte äta. Bekräftelsesjukan driver henne till att lägga ut smygbilder på sin dödssjuke ex-man.
Då äntligen blir det likes och hjärtan i tusental.
Tv-producenten Jarmo är utless på sina egna skräpprogram och jobbar i hemlighet på en banbrytande dokumentär om mobbning.
För att få autentiska filmsekvenser betalar han några tonårstjejer för att filma sina egna mobbattacker...
De enda riktiga människorna i hela den här soppan är Annie själv, en sympatisk, tänkande person, och varma, roliga Björne, en annan av deltagarna i ”tjockissåpan”.
”Tjockdrottningen” är frilansjournalisten Moa Herngrens femte roman, efter debuten ”Allt är bara bra, tack” 2007.
Ni kanske hörde henne i ”Sommar i P1” i somras, eller också undrar ni om hon är släkt med bröderna Måns och Felix Herngren. Ja, hon är den mindre extroverta lillasystern och har bland annat skrivit den uppmärksammade tv-serien ”Bonusfamiljen” tillsammans med äkta paret Felix och Clara Herngren.
”Tjockdrottningen” kallas en svart komedi och det stämmer rätt bra, även om jag inte precis skrattar högt. Den är också för lättsamt och fartigt skriven för att vara jobbig eller på allvar gripande.
Men det som ändå lever kvar är känslan av ensamhet, av total ödslighet där ingen är riktig vän och lycka räknas i tittarsiffror och klick.
Det är äckligt. Och skickligt skildrat.
När får vi se den som film eller tv-serie?