Atlantis
Jens Odlander var svensk ambassadör i Etiopien när Johan Persson och Martin Schibye fängslades där. Han dokumenterade sitt arbete för att få dem frigivna i en utmärkt bok som jag skrev om när den kom ut.
Nu har han försökt sig på att skriva skönlitteratur. Det har inte gått lika bra. Thrillern "Jerikos murar" har den avgörande svagheten att den aldrig är spännande. Inte heller blir någon i dess persongalleri levande människor. Huvudpersonen, den svenske diplomaten Markus Holtby, kastar sig in i det ena äventyret efter det andra i jakten på sin försvunna hustru Freddy. Men samtidigt framstår han som märkvärdigt oberörd över hennes försvinnande som snart förvandlas till ett troligt mord.
Det händer väldigt mycket i den här boken, men man förstår aldrig riktigt varför. Och ambassadörshustrun Sonjas förmåga att ständigt hitta nya ställen för sina herdestunder med Markus blir närmast komisk.
Markus Holtby tjänstgör vid svenska ambassaden i Tel Aviv. Hans nyblivna hustru Freddy engagerar sig genast i den palestinska kampen mot den israeliska ockupationspolitiken. På något sätt (fast varför?) får hon i det sammanhanget nys om israelisk inblandning i smugglingen av diamanter från Västafrika, de ädelstenar som finansierar områdets blodiga inbördeskrig.
Teorin är på inget sätt orimlig. Israel har en stor diamanthandel. Ändå undrar man varför Markus lägger all sin kraft på att försöka nysta upp den härvan i stället för att koncentrera sig på att följa alla spår efter den försvunna hustrun. Jakten på de försvunna diamanterna blir bokens huvudtema och på vägen blir Holtby invecklad i den israeliska underrättelsetjänstens försök att avslöja att en högerextrem israelisk minister är en ledande figur i smugglingen.
Det är rätt svårt att hänga med i svängarna eftersom författaren aldrig bemödar sig om att bygga upp intresset inför en ny dramatisk händelse utan bara hoppar på dem utan nämnvärd förvarning. Jag har också svårt för den, som det förefaller allvetande och oändligt handlingskraftiga, kvinnliga israeliska journalisten Asi Schneeweiss som leder spaningarna efter diamantskurkarna.
En mera engagerad förlagsredaktör borde avrått från utgivningen. Åtminstone kunde hon ha tagit bort rena konstigheter som att polisen ”deployerar” sina styrkor.