Bookmark förlag
Svensk teaters enfant terrible – ingen kan göra Torsten Flinck det epitetet stridig. Som det anstår ett sådant barn är han också lika känd från kvällstidningarnas löpsedlar som från teaterscener och film.
Nu utges hans självbiografi, med underrubriken ”Kom och skratta åt Lilleputt” (en rad ur en sång av Kent Andersson). En bok som med stor uppriktighet men kanske inte tillförlitlighet i alla avseenden berättar om ett liv pendlande mellan ångest och sorglöshet.
Eftersom Flinck är dyslektiker har självbiografin pratats fram tillsammans med Håkan Lahger som nedtecknare. Samt – ovanligt i genren – kompletterats med texter av personer som stått Flinck nära eller samarbetat med honom. (Om Lahger haft någon roll för deras tillkomst eller utformning framgår inte.)
Thorsten Flinck är nu 55 år. Självkaraktäristik: hatad och föraktad, aktad och föraktad. Mycket kan tilläggas: kreativ och destruktiv, begåvad med tveklös intuition och hämmad av enormt självförakt.
Framgång följs hos skapande människor ofta av tomhet, rentav depression. Flinck som är oförmögen att ta till sig beröm spårar ur totalt, byter ut ett missbruk mot ett annat och grövre tills han är nerknarkad ”till ligistfacket”.
Hur skapade han då dessa remarkabla, djärvt nytänkta föreställningar? ”En handelsresandes död” (Arthur Miller), ”Lång dags färd mot natt” ( O'Neill), ”Den goda människan i Sezuan” (Brecht), ”Fadren” (Strindberg) … Och ”Påklädaren”, som i Keve Hjelms frånvaro blev ”engångsredovisning” i stället för premiär. En av mina mest oförglömliga teaterupplevelser.
Men inte kommer man åt insidan på ett teatergeni. Flinck menar att det handlar om ”den berömda flödesknappen”, en oförklarlig men tydlig kraft. En större hemlighet är nog det han lärt av skådespelaren Mathias Henrikson: ”att intensifiera viljan. Så enkel är teaterkonsten. Och så svår är den.”
Förändrar den här boken bilden av Thorsten Flinck? Inte i huvudsak. I intervjuer genom åren har han till exempel redan berättat om barndomen: frånvarande far (marockan som mamman träffat i Paris), tvillingbror som tog över redan i livmodern, otillfredsställt trygghetsbehov. Privatliv har han nästan inget, konstnären och människan sammansmälter i extremt hög grad.
Men i självbiografin finns en annan sorts uppriktighet, en klarsynthet som ibland överraskar. Dessutom: hans egna ord och minnen kompletteras ju, och korrigeras, av de övriga medverkande. Trots att de inte precis skönmålar får jag känslan att deras bidrag – ja, hela boken – tillkommit i ovanlig solidaritet med sitt objekt. Något som också är typiskt för bilden av ett enfant terrible!
Ett par röster:
Eva Röse, skådespelare som medan de var tillsammans kämpade hårt för att rädda Thorsten från missbruket: ”Han är ytterst mänsklig. Och han har definitivt givit mig mer än han tagit.”
Annika Jankell, journalist och mor till hans två döttrar: ”Jag blev aldrig kär i en missbrukare. Jag blev kär i en sårbar och karismatisk själ som gick vilse i en självdestruktiv labyrint.”