Övers: Rebecca Alsberg
Albert Bonniers förlag
På en anläggning någonstans i Kazakstan eller Kirgizistan har miljardären Ross Lockhart skapat ett kryoniskt institut för att ta hand om döda eller döendes kroppar då de med hjälp av framtidens teknik kan väckas upp igen. Här ska hans nu dödligt sjuka hustru Artis tas om hand. Ross son, Jeffrey, har skickats efter för att säga adjö, men han får strax veta att fadern, som är i sjuttioårsåldern och helt frisk, tänker följa efter sin älskade.
Det här är en relationsroman, fader-son, men förstås också science fiction här och nu eftersom tusentals människor redan tagits om hand i vår tid, eller väntar på att få plats på någon anläggning i USA, Ryssland eller Australien där man också bygger.
DeLillo tillhör mina favoriter bland amerikanska författare i dag, alltid mer eller mindre lysande. "Noll K" är inget undantag, storyn här är intressant, men vad jag själv också faller för är bland annat Jeffreys tankar. Till exempel hans vilsenhet på anläggningen: Att han för sig själv konstaterar att han trott på det om någon berättat det, men att han är mer skeptisk när han faktiskt befinner sig där: Att han tvekar inför det han upplever, en sol som går ner i väster – om det nu är väster, om det nu är himlen.
Mycket intressant och suggestiv är den konst som finns på anläggningen. Märkliga installationer, med dörrar som inte leder någonstans (tolkning: vart tar de odöda vägen?), skyltdockor i naturlig storlek i olika varianter, en enorm dödskalle med ädelstenar (döden finns inte för de rikaste) (och Hej, Damien Hirst), en jättelik bildskärm där självbrännande munkar visas, katastrofväder som bryter fram; "Det här var konst som hör hemma i livet efteråt. Det var konst som följer med de yttersta tingen, enkel, drömlik och desorienterande. Du är död sa den.”
Man får också en bild av hur ett sinne kan uppleva tillvaron i väntan på att bli uppväckt. Sentenser som påminner om Wittgensteins texter i "Tractatus”: "Är all tid fortfarande något som väntar”; "Jag är bara det som är här och nu” eller en vink åt Descartes: "Det är bara när jag säger något som jag vet att jag är här.”
Men det är på inget sätt en svår roman. Den tycks skriven så lekande lätt och underhåller i samma utsträckning som den tar upp ett fasansfullt aktuellt ämne. Berättelsen håller som god litteratur i många lager och kommer nog att finnas med mig ett bra tag. Jag tänker till exempel på orättvisan i att de ultraprivilegierade kan köpa sig chansen till ett andra liv. Samtidigt är frågan om detta liv 2.0 kan vara ett liv värt att leva? I vilken slags tillvaro vaknar de och vilka rättigheter har de där?