Övers: Boel Unnerstad
Leopard
Deckaren och thrillern lovordas gärna som den mest direkta, samtida och angeläget samhällskritiska litteraturen, vilket också ofta är fallet hos författare som Sjöwall/Wahlöö, Walter Mosley, James Ellroy, Sara Paretsky, Robert Harris, Deon Meyer och många fler.
Till dessa storheter skulle amerikanska författaren Attica Locke kunna räknas i sin andra bok på svenska, ”Skördetid”. Den utspelar sig på den före detta slavplantagen Belle Vie i södern som förvandlats till ett slags museum med dagliga teaterföreställningar om USA:s alltjämt aktuella förflutna: rasismen och slaveriet. Plantagens föreståndare Caren Gray och hennes familj har arbetat och levt på Belle Vie sedan slaveriet förbjöds 1865, men de har bara gradvis börjat behandlas som människor. Hudfärgen är fel. Som svart föreståndare för Belle Vie är Caren Gray det stora undantaget.
Så hittas en kvinna mördad vid stängslet till grannägorna: ett storföretags sockerrörsfält. Som skördas av dagens billigaste och viktigaste arbetskraft i USA, mexikaner och andra latinamerikaner som sliter hårt för en spottstyver eftersom de huvudsakligen är illegala immigranter. Alltså de tiotals miljoner människor som Donald Trump avskyr med sina rasistiska ryggmärgsreflexer och som han, om han blir president, tänker kasta ut och hålla borta genom att bygga en närmare 300 mil lång mur mot Mexiko.
”Skördetid” är onekligen brännande aktuell. Attica Locke bygger inledningsvis försiktigt men snart övertydligt paralleller mellan 1800-talets och 2000-talets ”slavar”, mellan svarta och mexikaner (utan vilka för övrigt USA:s ekonomi sannolikt skulle kollapsa). Under hand återupptäcker Caren Gray också sitt eget, fördolda förflutna, samtidigt som mordutredningen tröskar på.
Hur angelägen ”Skördetid” än är, så är det dessvärre en trögforcerad berättelse, rentav motsatsen till bokomslagets baksidestext som utlovar en ”högintensiv bladvändare”. ”Skördetid” är duktig snarare än bra, högaktuell samhällskritik snarare än medryckande litteratur. ”Skördetid” saknar thrillerns driv och spänning, och läst som roman känns thrilleranslaget mest störande och inte minst krystat. Synd på så rara ärter.