Wahlström & Widstrand
Det har varit tunnsått med romaner i Per Wästbergs omfattande produktion på senare år. För sju år sen kom den biografiska ”Anders Sparrmans resa”, om en av de mindre kända Linnélärjungarna. Jag minns den som en av Wästbergs bästa böcker.
Betydligt svalare förhåller jag mig till hans nya roman ”Det gula pensionatet”. (Vilken annan nutida svensk författare skulle kunna ha ordet pensionat i en boktitel!) Den utspelas följdriktigt på ett sådant, under låg- för att inte säga dödsäsong.
Ägaren, Valfrid Lönnegren – ättling efter en känd svampexpert, är en resignerad men på något sätt förnöjsam misantrop.
Hans enda anställda är kokerskan Agda som inte tål de gäster hon dagligen förser med husmanskost. Hon beskrivs som ”en osannolik korsning av vulkan och mjölsäck”, men roligare än så blir det inte.
Gästerna då? Två ensamma herrar: Den namnlöse jag-berättaren som gått i exil från sitt vanliga liv i förakt såväl för detta som för sin samtid. Och så Kaj-Agaton Tollius, obehagligt familjär, genomskådande och insinuant. Berättaren är fast besluten att bemöta hans påflugna kontaktförsök med ohövlighet, ironi och tystnad.
Per Wästberg använder en lite gammaldags prosa som hör hemma i den förlorade tid han gång på gång återkallar/åkallar i sitt författarskap. En tid då familjer på pensionatssemester lekte charader och Hela havet stormar, anordnade krocketpartier och spelade bridge på bord klädda med grön filt.
Ett folk och en värld som man undrar om den någonsin funnits
I inledningen skapas nästan en deckarstämning, men snart lever Wästberg upp till den underrubrik han valt för boken: ”En händelselös roman”. Inte desto mindre mal den på i närmare 400 sidor.
De båda antagonisterna sammanstrålar i matsalen, ”ett härläger” för ordbataljer. Det som avsågs vara en besinnande vilopaus blir till ett formligt helvete för berättaren. Kaj-Agaton blottlägger det sämsta hos honom, förödmjukad och stukad är han nära att bryta samman.
”Det gula pensionatet” låter sig förstås läsas psykologiskt. Jag-berättaren – som tycks dela åtskilliga erfarenheter och rancuner med författaren -- och Kaj-Agaton kan ses som en och samma person som går tillrätta med sig själv.
Men allt som sägs och tänks repriseras alltför många gånger i alltför många varianter. Och som allvarligt menad självbekännelse är texten utbroderad med alltför stor språkglädje för att bli utmanande och undgå koketteri-stämpel.