En ödslig, stilla och liksom forntida plats, en vidsträckt mosse där människor genom tiderna sägs ha offrat såväl människor som dyrbara ting till gudarna och där människor än i dag sägs försvinna. En ensam ung kvinna i en stuga, ett överfall, en polisutredning. Höst, dimma.
Det saknas sannerligen inte spännande ingredienser i Susanne Janssons debutroman "Offermossen". Historien kretsar kring biologen Nathalie, som kommer till Mossmarken för att göra fältstudier kring sin kommande doktorsavhandling om vårmarker. Här träffar hon och inleder ett förhållande med studenten Johannes, som hon sedan en dag hittar svårt misshandlad ute på mossen. Tillsammans med flera andra av Johannes vänner och släktingar turas hon om att vaka vid hans sjuksäng. Där, i stillheten, kommer tankar och minnen från barndomen tillbaka. Snart står det klart att Nathalie har ett ytterst traumatiskt förflutet som nära anknyter till Mossmarken.
Polisinspektör Leif Berggren kallas in för utredning av överfallet. Benäget bistånd får han av Maya Linde; internationellt känd fotokonstnär, tillika på deltid även polisfotograf. En av de första som Berggren intresserar sig för är den före detta fysikprofessorn Göran – en lokal kändis och särling som noggrant samlar på fall av mystiska försvinnanden i trakten.
Det finns absolut ansatser i den här debuten, ansatser till en suggestiv berättelse med naturen som fond, om minnets utmarker, om personlig tragedi och urgammal, seglivad folktro. Ändå tar den aldrig riktigt tag. Det är som om författaren tar i lite för mycket i sin iver att bygga upp spänningen, litegrann travar dramatiska händelser på varandra utan att ha riktig koll på det samlade intrycket. En del fina naturskildringar rymmer boken. Men personporträtten fastnar inte, varken det av den trots sitt dramatiska förflutna ganska slätstrukna Nathalie eller den övermåttan tjusiga Maya som äter olivtapenade och dricker cava.
Susanne Jansson saknar inte talang för spänningsgenren. Men inför kommande projekt borde hon nog sänka axlarna en aning.
