Han är på mammas gata, nykomlingen Mark Johnson, när han tacklar politiker och konsulter i sitt förstlingsverk "Den enkla sanningen", för han har varit både politisk tjänsteman och konsult.
Hans rakt berättade kriminalhistoria om politiskt och ekonomiskt maktspel utspelas under ett dygn i Stockholm och dess skärgård och har Sveriges borgerlige statsminister Anders Ekholm som samlande gestalt. Denne går över lik för att få makt medan han ordar om mänskliga rättigheter.
I statsministerns närhet finns mutkolvar. En av dem blir förmögen på de summor som via en konsultfirma betalas ut för att en skrupelfri rysk oligark ska få ensamrätt på gasleverans till Sverige.
Rävspelet är totalt både hos makthavarna, som har vikande väljarstöd, och hos de framstormande sossarna. Ekholm tänker vända siffrorna med hjälp av solpaneler, sedan han fått kännedom om ett färgämne, som skulle flerdubbla panelernas effekt.
En av hans anställda, Jonatan Stark, tidigare forskare på solceller, skickas att stjäla formeln efter att först ha avskedats. Han är bokens hjälte.
Vilken story!
Hjälte är också statsministerns presschef Betty, även hon snart fockad. Hon riktar in sig på två mål: att sätta dit dels muttagaren, dels en av SVT:s journalister, en klättrare som säljer jobb mot sex.
Boken börjar med en levande vardagsscen. Jonatan fixar frukost åt en uppjagad fyraåring och en tvååring i morgonkaoset hos sin flickvän. I epilogen är de fyra på Thailand, där en av ryssens handgångna män fiskar efter Jonatans tjänster, varför man får förmoda att författaren planerar uppföljare till debutboken.
Storyn är alltså bra. Själva berättandet har sina brister. Den allvarligaste är att personerna inte angår en som människor utan bara är brickor i spelet. Det bör Mark Johnson kunna göra något åt i nästa bok, för han har alldeles uppenbart handlag att skriva.
Sedan tycker jag, som är petig, att sentimentala inslag som ett, totalt omotiverat, om hur Jonatans nu döda föräldrar möttes, är påfrestande.
Och en scen när Jonatan misshandlas av den ryske oligarken och sedan utsätts för eltortyr kunde med fördel strykas. Tron att kriminalböcker måste innehålla våld för att duga är helt befängd. Dessutom är scenen tafflig.
Om Mark Johnson i stället fördjupar personteckningen och satsar på det han är bra på, spännande intrig, så kan han bli någon att räkna med i genren, det är min uppfattning.