Albert Bonniers förlag
I "Stormen" kommer Andreas tillbaka till huset där han och systern Minna växte upp. Deras fosterfar Johannes har dött. En säregen, alkoholiserad man. Han berättade historien om hur deras far och mor omkommit i en flygkrasch på ön och att det var därför de hamnat hos honom.
Andreas börjar luska i alltihop och upptäcker snart att det inte är mycket som stämmer i berättelserna om föräldrarna – och det kan också kasta sken över varför hans syster levt ett så tragiskt liv senare.
Alltihop utspelar sig i Norge, påbörjas någonstans under andra världskriget, fram till nutid. Här finns också en visionär tysk som försökte utveckla nytänkande i odling och hade tvivelaktiga kontakter med Nazityskland. Och så finns ett antal lite vaga och luddiga gestalter som ställt till det eller utgör ett hot nu.
Flera av Sem-Sandbergs romaner har varit sprakande uppgörelser, makalösa texter, indignerade, sanningssökande, näringsrika böcker som med sina ämnen också gjort lite ont att ge sig in i. Så vi är vana vid en hög standard. Men det här är en storm som inte gör mycket väsen av sig. Kanske är det historien i sig som spretar och aldrig engagerar, kanske är det karaktärerna som är bleka.
Det är en klen tröst att författaren i ett flödande parti på några sidor bjuder på en sprudlande, sinnlig exposé från barndomen som doftar och lever. I övrigt är jag besviken och läser en lite för ordinär bok på temat Vem är jag och vad hände egentligen?