Albert Bonniers förlag
På Gotland har de romaner skapats som tillsammans med Niklas Rådströms är 2000-talets intressantaste på svenskt språk. Håkan Anderson har skrivit dem. Hans senaste bok, "Det fanns en pojke", ingår i det romanbygge av kontinentalt mått han inledde 2004 med boken "Breven".
Utan kronologi och kapitelindelning väller texten fram i hans nya bok, infiltrerad av drömmar, genomsyrad av handfast filosofi och fylld av öppna och dolda referenser till andra författarskap. Släktskapen med Proust och Eyvind Johnson ligger i öppen dag.
Det handlar om ”den andre”, som vi alla bär inom oss, den där som också är vi. Och om det förgångna, detta främmande land som glimtvis öppnas av en doft, en bild, en tonslinga.
Det handlar också om ondska och skuld. Jan Eklöv kastar av sig skuldbördan genom att skriva om det länge förtigna.
Han har skymtat i Håkan Andersons tidigare romaner. Nu intar han huvudrollen. Som åldrande skeppare grubblar han på begreppet ”hemma”, där han sitter på Sjöhäxan, sin urgamla ketch, sedan länge förankrad i Lanzarotes hamn.
Han intalar sig att allt är så lagom och bra tills han häller hett vatten på en ny kaffesort och doften vräker upp dörren till barndomen.
Det finns inget leende hos Håkan Anderson när han berättar om skräck och förlust och om hur beredvilligt människan tummar på moraliska spärrar av feghet och av rädsla att lämnas utanför. Med isande precision visar han hur samma mekanism driver skolgrabbars pennalism och nazismens grymheter.
Nej, där finns inget leende, men där finns ett skimmer. Så underbart ljuvligt som Håkan Anderson skildrar grönskan kring en insjö i tidig maj och ljuset gymnasisten Jan Eklöv ser strömma över flickan han älskar, där hon sitter snett framför honom i klassrummet, så ljuvligt skildras sällan svensk sommar och kärleken. För Eklöv är också orden ”skimmer” och ”isbränna” svenska språkets vackraste.
Håkan Anderson betonar skimret också genom att dra in färgens mästare, Åke Göranson, i handlingen. ”Den andre” i denne stal hans liv och han hamnade på Lillhagens sinnessjukhus i Göteborg. Men i kökssoffan i hans mammas etta låg en skatt. Hans målningar. Parallellen till Håkan Anderssons romaner, också en alltför länge förbisedd skatt, är svår att negligera.
Titeln, "Det fanns en pojke", är från William Worldsworth dikt som börjar ”There was a boy; ye know him well…”. Både denne pojke och Håkan Andersons bär på sorg.
Bokens innehåll är dramatiskt. Jans sommarkompis drunknar. Hans cancersjuke far dränker sig. Flickan han älskar försvinner spårlöst. Hans fru och lille son förolyckas. Med en lätt vinkling skulle författaren kunna gjort en riktigt smaskig bestseller av stoffet.
Hans val är ett annat, mindre lukrativt. Jag tror det säkrar honom en plats i litteraturhistorien. Han utforskar människans vandring längs bråddjupen och hur hon hanterar sin skuld.
Förlusten hotar allestädes. Jan Eklöv räds den. Och har skäl.
Den dödens sommar, när han är fjorton och barndomen tvärt tar slut, börjar med sommarkompisens död. Snart är 14-åringen ensam med sin vasstungade mamma som han börjat hata.
Men morfar älskar han. Denne handikappade skomakare, som med kartor och Evert Taubes sånger öppnar världen för pojken och inviger honom i läsandets mysterium.
Håkan Anderson har absolut gehör när det gäller språket. Jan Eklöv får säga: ”… orden tydliggör världen för mig”. Det är också vad orden gör i "Det fanns en pojke". De tydliggör hela den skrämmande, skimrande världen med människan vacklande längs inre och yttre avgrunder.