Övers: Niclas Nilsson
Albert Bonniers förlag
Tre riktigt bra romaner har i höst kommit ut på svenska. De är alla av gammaldags snitt såtillvida att de berättar en historia rakt upp och ner. Sjudande vitalitet och huvudpersoner så levande att man kan ta på dem är hemligheten bakom deras framgång.
Jag talar om Eja Hetekivi Olssons "Miira", Elena Ferrantes "Hennes nya namn" och nu senast Hanya Yanagiharas "Ett litet liv". De två sistnämnda böckerna råkar handla om vänskap.
Fyra killar i New York står i centrum i "Ett litet liv". I New York bor också dess författare. Hon beskriver det mondäna livet bland kulturarbetare och akademiker. Sex med båda könen är det normala. Men nåde den som ingen partner har.
I USA är boken redan nominerad till två av Amerikas främsta litterära utmärkelser, Man Booker Prize och National Book Award. Detta trots att den dryper av sentimentalitet och beskriver tåreflöden och känslosvall besläktade med romantikens 1800-tal.
Jude, Willem, JB och Malcolm är rumskamrater från college, sammansvetsade av hållfast vänskap. I New York flyttar Jude och Willem in i en pytteliten, sunkig lägenhet, det första hem Jude haft. Snart är de rika. Den amerikanska drömmen är i hamn.
JB skäms bort av mamma, mormor och mostrar. Malcolm bor hemma hos stormrika föräldrar. Willem däremot har brutit upp från sin lantbrukarfamilj och Jude är ett hittebarn uppväxt i munkkloster och på barnhem.
Storyn är egentligen ett riktigt pekoral om outhärdliga förluster och osannolik framgång. Jude blir stjärnadvokat, Willem blir stjärnskådespelare, Malcolm blir stjärnarkitekt och JB blir lysande konstnär.
Gossarnas intellektuella briljans attraherar deras professorer. En av dem, Harold, blir så tagen av Jude att han och hans fru adopterar honom.
Jude, tillintetgjord av upplevelserna i barndomen, är huvudperson. Äcklad av sig själv vågar han inte tro på någon.
Präglad av misshandel och sexuella övergrepp från klosterbröder och andra döljer han sin deformerade kropp och tiger om sitt liv. Fast förvissad om att han ingenting är värd skär han sig med rakblad och döljer både sin kropp och sitt förflutna.
Naket beskrivs vår tids självskadebeteende som hjälp mot det outhärdliga, samtidigt som själva excellerandet i smärta och vanmakt hela tiden tangerar pekoralet.
Tiden går. Gossarna blir medelålders. Döden slår. Till sist finns bara JB kvar och den åldrade Harold med sin vetskap att han ”misslyckats med det enda som spelade någon roll” – att få Jude att vilja leva.
Hur Hanya Yanagihara gör denna känslosmet till stark läsupplevelse begriper jag inte. Men det är just vad hon gör. Hade hon dessutom haft vett att stryka ner lidandesbeskrivningarna till hälften skulle boken blivit etta bland de höstromaner jag rankar högst. Nu hamnar den trea.