Delvis för att det inte händer så ofta – det här är bara den sjunde sedan debuten 1991 – delvis för att han är en av de mer udda fåglarna i den svenska författarflocken. Hans teman handlar ofta om ensamhet, utanförskap, prostitution, drickande och en solkig glamour. Hans platser är svenska småstäder och flashiga nattklubbar, västgötaslätten, västkusten, och halvsjaskiga krogar i exempelvis Nice, den franska stad där Hagman bodde under senare delen av 00-talet och framåt.
"Allas älskare, ingens älskling" är en sorts självbiografi eller kanske snarare dagbok med spridda minnen stöpta i litterär form. Och vilken form! Det är en njutning att läsa Hagman, det är en sorts lyrisk realism där jag vill plocka ut enskilda meningar för att komma ihåg dem. Samtidigt ett skarp iakttagande öga, tränat sedan ungdomen i Stockholms krogmiljöer.
Per är länge enda barnet. Vid något tillfälle så pratas det om att sätta honom i lekskola, men det blir inget med det. En lättnad för Per, som alltid skytt den påtvingade gemenskapen och institutionaliserade kollektivismen, en solitär redan som ung. Som vuxen föredrar han de tunna banden, de som består i att bli igenkänd i sina kvarter och kallas "le Suédois" på kvarterskrogen.
Hagman skriver om sin pappa och hans arbete, som gjorde att familjen flyttade runt i olika afrikanska länder. Ibland allihop, ibland stannade mamman och Per kvar i Västergötland. Så småningom skildes föräldrarna.
Denna uppväxt gör att Per Hagman har en annan relation till de länder och ledare som spelar huvudrollerna i vad vi kallade Den arabiska våren. När revolutionen startar först i Tunisien, sedan blodigare och blodigare i Egypten och Libyen, sitter Per på närmare håll i franska Nice. Han följer nyheterna och talar med nordafrikaner som lever i Frankrike. Medan BBC- och CNN-tittarna är ovetande om demonstrationerna och våldet i Libyen, följer Per förtvivlade twittrare som undrar varför de är övergivna.
Efter några år i Nice vänder Per Hagman tillbaka till hemlandet och vännen Johans krog i Marstrand, där Per jobbat förut och gärna jobbar igen. Han ondgör sig över författare som får stipendier och sitter i tv-soffor, men avundsjukan är inte särskilt stark, han föredrar sitt utanförskap och den självvalda ensamheten.
När ett inkassoföretag kräver Per Hagman på pengar han inte har, inleds en lång rättsprocess där Hagman studerar juridik för att njutningsfyllt kunna formulera korrekta skrivelser och driva sin egen kamp. En kamp han givetvis förlorar. Det blir personlig konkurs (fast han äger ändå ingenting, bor hemma hos en generös lillebror) och en period utreseförbud ur Sverige. Ändå känner Per Hagman lättnad och tacksamhet över att få se beskedet i svart på vitt: Staten mot Per Hagman.
Så bekräftas den solitära existensen ännu en gång.