Johan David Åkerblads liv i Orienten och Europa
Övers: Margareta Eklöf
Atlantis
Fredrik Thomasson är historiker vid Uppsala universitet och har skrivit en bok om den nästintill okände Johan David Åkerblad (1763–1819). Det är en indragande berättelse om en man som råkade leva sitt liv i skuggan av två epokgörande händelser som formade Europas historia – först upplysningen och därefter Napoleonkrigen. De kom också att forma vem Åkerblad blev.
Åkerblad är egentligen känd för en enda sak – att han var den förste som knäckte en av grundtankarna till hur man skulle läsa den berömda Rosettastenen. Stenen upptäcktes av en slump av en soldat i Napoleons armé 1799. Soldaten förstod att stenen var viktig och gjorde vetenskapsmän uppmärksamma på den. Forskarna förstod det också, och att det var tre olika språk skrivna på den såg man, men från början förstod man inte vilka de var. Snart kom man fram till att det var hieroglyfer, grekiska och demotisk skrift.
Texten på Rosettastenen är ett kontrakt mellan faraon Ptolemaios V och en grupp egyptiska präster. Anledningen till att den skrevs på tre olika språk var antagligen att så många som möjligt skulle förstå den. Stenen väckte därför hopp om att man till sist skulle kunna läsa de hieroglyfiska texter som forntidens Egypten var översållat av.
Åkerblads geniala drag för att komma närmare en dechiffrering av texten var att använda personnamnen – varav faraons namn var ett – till att få fram ett antal av bokstäverna. Med dem kunde han sedan lista sig till fler bokstäver och snart bygga ihop hela ord. Hans insats förtjänar att lyftas fram. Det räcker med att tänka på hur svårt det är att översätta två välkända språk mellan varandra för att inse vilken prestation det var av Åkerblad att göra det mellan okända.
Fredrik Thomassons bok är just som en god biografi ska vara. Texten kretsar kring olika delar av Åkerblads innehållsrika liv och gör djupare nerdyk i särskilt intressanta delar. Jag kan nämna att han lärde sig språk på löpande band, var stationerad i flera år i Konstantinopel och utförde omfattande utgrävningar på Forum Romanum i Rom.
Åkerblad var en humanist i en tid söndersliten av krig och motsättningar, något som Thomasson framhåller som en orsak till att Åkerblads karriär trots allt aldrig ville ta fart. Kanske var hans frispråkighet också ett hinder för honom på karriärvägen – men så här tvåhundra år senare kan vi vara tacksamma för det. Åkerblads formuleringar i breven får det att kännas som om det inte alls har gått tvåhundra år sedan han levde.