Övers: Urban Andersson
Albert Bonniers förlag
”De ville vara fria. De ville vara barn. De talade om frihet och konst men kom springande tillbaka till tryggheten varje gång det okända blev för mycket. (---) Min mor och min far ville vara förlorade söner, bägge två, och när festen var över ville de hem. Eller bort.”
”De oroliga” är den välvalda titeln på Linn Ullmanns sjätte, redan mycket lovordade roman – även nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2016. Nu överförd till vacker svenska av Urban Andersson.
En dotter skriver om sina föräldrar. Att de heter Liv Ullmann och Ingmar Bergman kan inte döljas fast inga namn skrivs ut. Men i en roman måste man göra verkliga personer fiktiva för att blåsa liv i dem, menar Linn Ullmann.
”De oroliga” är – vilket också titelvalet markerar – litteratur, dikt. En ren njutning att läsa – för språkets skull, för skärpan men också kärleken i blicken. En särskildhetens distans som en barndom liknande Linn Ullmanns möjliggör.
Själv finns hon med som jagberättare eller som dottern, flickan.
Föräldrarna – de var aldrig gifta – saknade både den praktiska dugligheten och den emotionella uthålligheten att ta hand om ett barn men hade desto mer av den egocentricitet som brukar ursäkta så mycket hos konstnärer.
Flickan tycker att hon sörjt dem hela livet. Född 1966 som Ingmar Bergmans nionde barn (med sex olika kvinnor) fick hon aldrig känna att hon var deras barn.
Somrarna tillbringar hon hos fadern på Hammars på Fårö. Han är en punktlighetsdiktator med stränga regler för allt, inklusive de ”sittningar” (samtalsstunder) han beviljar sin yngsta dotter.
Så här kunde det vara: Nioåringen berättar om en stol hon önskar sig. Fadern frågar: Är det en metafor? Symboliserar stolen något inom dig?
Hon tänker aldrig på fadern under resten av året men längtar ständigt efter modern. Hon är så rädd att förlora henne så om hon inte ringer på överenskommen tid stegras flickans oro till hysteri.
Hemma i Oslo sover de tillsammans i den stora guldsängen och flickan får smeka mammans långa hår och stora öron. Men modern är mitt uppe i sin karriär och bortrest för det mesta. Då bor flickan hos mormor – som lär henne gott uppförande – eller med tanter som kallas barnflickor.
När hon fått flytta till sin – fortfarande frånvarande – mamma i USA är hon tolv år och har blivit ”oförskämd”. Obarmhärtigt noterar hon moderns ”trick med ögonen” som gör män tokiga och hur hon framstår som ”en åtråvärd gudinna som försöker dölja sin katastrofala klumpighet”.
Lätt förklädd förekom Ingmar Bergman redan i Ullmanns roman ”Ett välsignat barn” från 2005. Där reser tre halvsystrar i tiden och geografin till sin gamle far på Hammarö, deras barndomsparadis.
I ”De oroliga” följer dottern faderns sista tid fram till döden. De får idén att skriva en intervjubok tillsammans, och i två år planerar de den vid sina 11-sittningar. Våren 2007 börjar dottern spela in deras samtal.
Sex ljudband, tolv timmar, dålig teknisk kvalitet. Och det var för sent – Bergman dog den 30 juli. Han har gradvis blivit allt mer glömsk och förvirrad, blandar dröm och verklighet.
Banden återfanns efter flera år. Samtalen löper genom boken – gripande, med ord som fattas och avvärjda frågor. ”Känslomässigt rabalder” ville fadern inte veta av.
Sådant ”rabalder” är det heller inte tal om i Linn Ullmanns stilkänsliga prosa. ”De oroliga” är en minnesroman, ett rekviem – även över flickan som aldrig kunde finna sig tillrätta. En sorgsen studie av hur lite barn och föräldrar vet om varandra – eller var och en av oss om andra människors liv.