Nu kommer Smedberg med novellsamlingen "Sprängskiss av en jaktberättelse". Där kämpar personerna med det där levandet ingen av oss begriper sig på.
Några av dem talar om det existentiella fast de inser det banala i det de säger.
I texterna är det ofta höst. Dävet. Rått. Till och med i juni faller regnet kallt, när en av personerna lite håglöst rensar ogräs.
Mänskor kör bil längs vatten. Så stannar de och ger sig ut i en förtätad värld av träd och stigar.
Söner och hustrur minns sina fäder och makar som vackra men undanglidande innan döden tar dem. Som den tog Karl Marx och Simón Bolívar, Spanska Amerikas befriare. I ett halsbrytande avsnitt om Marx, som undvek att sitta för han hade bölder ”i arslet” och Bolívar som kallades ”pansararslet” efter att ha levt på hästryggen, låter Smedberg deras tragiska privata öden skymta.
En skymflig text, som Marx skrev om Bolívar, årtionden efter dennes död, har triggat Smedberg.
Friedrich Nietzsche glimtar förbi den januaridag 1889 det påstås att hans vansinne bröt ut när han såg en gammal häst piskas. En häst han föll om halsen. En sån varelse kunde var och en av oss behöva för vår skam och vår tröst, menar Smedberg.
Spänningen hos honom ligger dels i detta ogenerade sätt att sprida kulturhistoria ur totalt oväntade synvinklar. Dels i hans geniala sätt att beskriva den fåkunniga vanliga människan mitt i livsströmmen.
Där finns änkan som brottas med sorg och ensamhet och som ligger med älskarens unge son. På sin kala balkong följer hon inte sin impuls att fimpa sin cigarett på en skalbagge som äcklar henne. Därmed händer något.
Små handlingar av den arten är Smedbergs markörer.
I novellen som gett samlingen dess namn handlar det om vad kärlek är. I en sjurumsvilla i Djursholm ligger en framgångsrik universitetslärare okontaktbar. Han är drygt 60 och inne i djup demens. Plötsligt tycker sig hans dotter höra honom be om nåden att få dö. Kudde eller jaktgeväret i källaren? Så tänker hon, tills hon inser att hon saknar den oerhörda kärlek som behövs.
Så dör han i alla fall, och modern, psykologen, behöver inte längre det hasselsnår hon i alla år uppsökt för att sluta finnas till. Och den skrivande sonen, som insett vilken berättelse faderns liv rymmer, vågar inte använda den, eftersom han fegade ur och höll sig borta under faderns sjukdomstid.
Och berättelser, det är vad våra liv är. Inte mer och inte mindre. Det är kontentan av vad Åke Smedberg säger i sin nya bitande angelägna novellsamling.