Albert Bonniers förlag
Åren 1963—1980 var Lars Norén en av de mest uppmärksammade svenska poeterna. Fjorton diktsamlingar på sjutton år till och med ”Hjärta i hjärta”. Sen kom dramatiken länge att dominera hans författarskap.
Inför utgivningen av ”Stoft” har det talats om Noréns återkomst till poesin. Som om inte ”Filosofins natt”, 2012, och ”Ingen”, 2014, vore prosalyriska verk! Även i dagböckerna från 2008 och 2013 (i augusti kommer tredje delen) finns partier av ren poesi.
”Stoft” rymmer 47 dikter i fyra avdelningar. Ojämn högerkant och överklivningar, inga titlar men daterade från 12 juli 2015 till 29 februari 2016.
Här märks inte den ”avskapelse” som Norén strävat mot i sin sena dramatik och sin skönlitteratur. Dikterna tornar upp sig över sidorna, ett fåtal är luftigt strofindelade. De öppnar sig inte i första taget, mycket förblir snårigt och dunkelt.
För varje ny bok är Norén sig lik och olik – förutsägbart oförutsägbar, och som insisterande outsider proklamerande ”en frätande självständighet”.
En splittringens geniala diktare som med ”Stoft” skapar ”en brusten encyklopedi om vilka vi är”. (Ingen kan bättre än Norén själv karaktärisera sina verk.) Eller, som han definierar stoft: partiklar ”av allt hos det/ jordiska, omänskliga som bortkastat ligger på/ marken”; ”och döden/ själv, det största stoffet, ja/ stoftet som sådant –”.
Han skriver om ”den fruktansvärda orättfärdigheten som de flyende bär med sig som ett dött ting” och om tiggaren (givetvis utan att använda det ordet):
”den jag skänker till och den/ som ger mig tacksamhetsskuld över att vara/ den som kan välja en skänk ur/ orättvisan, en/ för stunden upprättad sorts/ rättfärdighet, på mina/ villkor”.
Alla har vi upplevelser av motstridigheten i det mänskliga. Civilisationskritik kan uttryckas med en typiskt norénsk paradox: ”idealistiskt våld, obscen meningsfullhet”.
Men Norén kan också fånga ”övertidligheten” hos människonötta redskap och vara lyhörd iakttagare av det vardagligaste: morgonbussens limbo, kön till arbetsförmedlingen, hemlösa och narkomaner som värmer varandra i väntan utanför Maria Pol på Söder
I novemberregnet går han med sitt barn vars skratt gör ”ett sår i mig av kärlek”. På bussen sitter han med hennes hand i sin – ”allt jag vill är att inte/ släppa hennes hand någonsin om en/ stund”.
Det är en poesi som rör sig mellan det smärtsamt vackra och det outhärdliga men oavvisliga.
”Infernofragment”, samlingens längsta dikt, skriver på nio sidor fram ”nittonhundratalets oerhörda aska”. Ogärningarnas platser, politiska missdådare och mördare nämns vid namn. Dock: det mest ohyggliga är ”all oåterkallelighet”.
Här ekar Poes ”Korpen”:
Det finns inget
förbi, förbi, allt det oerhörda
följer med, det finns inget
förbi…
Ljus är ett centralt ord i Noréns poesi. Ljuset är formen för det saknade, ur det stiger minnena. Det har inte med försoning eller nåd att göra; som en vacker bön är ändå dikten som inleds så här:
Kasta det ljus du har
kvar över det du
älskar, men rör inte
smärtan som visar sig
P S: ”Stoft” är utsökt formgiven av Nina Ulmaja. Pärmarna skimrar av guldstoft, manuellt anbringat vid tryckpressen (tekniken kallas iristryck), vilket gör varje omslag unikt.