Kanada är ett delat land, språkligt och litterärt. Stora författarnamn även hos oss är Margaret Atwood och Alice Munro som båda skriver på engelska. Men den franskspråkiga litteraturen, från Québec-provinsen, är uselt representerad.
Typiskt nog är det ett av de ambitiösa småförlagen, Rámus, som tagit sig an Lise Tremblay, född 1957 i Québec. Efter debuten 1990 har hon utgivit sex böcker varav två nu finns på svenska.
Våren 2015 kom ”Hägern”, fem noveller som speglar motsättningen mellan avfolkningshotad landsbygd och stad och klassklyftan mellan kämpande ortsbefolkning och välbeställda turister och nöjesjägare.
”Huset på Saint Pauls väg” (i original 2015, nu översatt av Elin Svahn) överensstämmer i sitt plånboksformat med författarens ordknappa stil. Det är en smärtsam familjehistoria – Tremblays egen – komprimerad till 90 sidor. Lakoniskt men effektivt berättar den om de omständigheter som gjorde henne till författare.
En handfull tragiska människoöden och i blixtbelysning slitsam landsbygdsvardag präglad av tystnad och hat, våld och galenskap, mystiska olyckor, döda barn och självspillingar – ”alternativa fakta” till den officiella berättelsen.
Tremblays retrospektiv är förlagd till två sjukrum, ett vitt och ett blått – moderns på en psykiatrisk avdelning och den döende faderns på ett hospis ett år tidigare.
En resa bakåt i såriga minnen: en gråtande trettonåring (fadern) bakom ladan och en skräckslagen liten flicka (modern) gömd bakom vedpannan för att undgå sin fars slag och vrede. Hennes följeslagare genom livet blev psykoser utan diagnos, valium och antidepressiva.
Berättarjaget får chansen att verkligen möta sin far, en försynt man som valt tystnaden som värn. ”Inte ett ord till din mor” löd hans ständiga maning till dottern för att undvika hustruns raseriutbrott. Nu är han åter en liten pojke och talar bara om sina döda.
Kvar hos modern finns nu bara ett stumt hat, hon orkar inte längre vara den galna kvinnan som sårade och förlöjligade.
”Vårt familjesystem är uppbyggt runt en förnekelse av galenskapen”, förklarar dottern för moderns psykiatriker. Själv har hon tillbringat år i ”små rum med dämpad belysning” för att bearbeta det förflutna.
Alltsedan hon låg i vaggan då hennes mor (upplevde moderskapet som ett angrepp) och mormor (farlig anorektiker) försökte svälta ihjäl henne har hon varit ett besvärligt barn. Och redan som tioåring fattade hon beslutet: aldrig bli som dom.
”Mot galenskap tror jag bara på exil” – ett återkommande ”credo” hos Tremblay. Hon har för länge sen emigrerat från sin familj till en värld av ord.
Som avsked till ett föräldrapar och farväl till det förflutna kan ”Huset på Saint Pauls väg” leda tankarna till vad Agneta Pleijel skrivit om sina föräldrar. (Även om deras böcker inte minst i stilistiskt avseende är vitt skilda.) Som författare har de båda funnit sin nödvändiga exil. Och i deras böcker växer det mest personliga till ett allmängiltigt existentiellt trauma.