Albert Bonniers förlag
Fragmentet är den skönlitterära uttrycksform Horace Engdahl odlar. ”Den sista grisen” heter hans nya bok – vilket knappast kan ha undgått dem som håller reda på bokutgivningen eller följer skvallerpressen.
Med sin versroman har också Ebba Witt-Brattström oavsiktligt givit skjuts åt ”Den sista grisen”. Medieuppmärksamheten har spillt över på ex-mannen, som vid intervjuer gladeligen ställt upp för kamerorna i ibland urflippade poser.
De engdahlska fragmenten – drömmar, tankar och reflexioner över konsten, språket, obehövligheten, kvinnans skenhelighet, mannens självöverskattning etc – kan bestå av två –fyra rader eller sträcka sig över ett par sidor. Någon gång blir de platta eller säger mer än nödvändigt, och en del är bara konstiga: ”Metaforen är som att flytta sig från ena sidan till den andra i en dubbelsäng när man egentligen borde gå upp.”
Men för det mesta är de förstås stringenta och smarta, och jag underskattar verkligen inte överraskningsvärdet i en aforism som ”Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att ha varit gift”. Eller: ”Självöverskattning är en oumbärlig konst, om man inte vill leva som en slav.”
Aforistiken är en genre som passar extrema individualister och cyniska egocentriker. I stället för den personliga röstens sårbarhet en distans som brukar anses beundransvärd. ”Känslor är bäst på film, hos människor man slipper träffa”, som Engdahl låter ”mannen på bryggan” säga.
Den mannen, strandad på ”planeten Ensamheten”, möter läsaren på bokens sista sidor. Fragment skickligt gestaltade i form av en monolog som ska iscensättas på Dramaten.
Johan Rabaeus kommer säkert att göra den helt lysande, utan att skyla figurens misogyni och misantropi. Två exempel: Kvinnor liknas vid sms-lån: ”fordran är liten först men den växer … och växer”. ”Humanitet (---) får testiklarna att förvissna”.
Med ”Århundradets kärlekskrig” i färskt minne återfinner man här åsikter som ”Han” förfäktade i den boken. (Har Ebba och Horace trots dementier tjuvkikat i varandras manus?) Ofrånkomligen läser man in kommentarer – eller ska de kallas ironiska bekräftanden? – till ”kärlekskriget”. Vad kan en gris väl annat göra när denna strid givits epitetet ”århundradets”!?
”Kanske har kvinnans intresse för mannen aldrig varit större. Det har stigit till raseri”, får bryggmannen påstå. Att män inte är lika arga förklaras med deras ointresse, det mest sårande av allt.
Vrede karaktäriseras som en surrogatkänsla för skam, ledsenhet och svaghet. Dock väljer författaren till ”Den sista grisen” hellre den distanserade attityden för att hålla sorg och bitterhet i schack. Eller ironi: ”Offentliga nedvärderingar bara bekräftar ens status”.
”Den sista grisen”? Jo, intervjuad i ”P1 morgon” den dag detta skrivs berättar Engdahl att titeln syftar på Plutarchos tolkning av en episod i ”Odysséen”:
Gudinnan Kirke förvandlade Odysseus män till svin men när hon skulle lösa förtrollningen vägrade en av dem: ”den sista grisen”. Som Horace Engdahl provokativt mansgrisigt skriver är det naturliga för en man ”att vara nöjd med sig själv och att känna sig viktig”.