Övers: Mats Müllern
Norstedts förlag
Nobelpristagaren Orhan Pamuks berättelse om boza-försäljaren Mevlut är en långsamt lunkande krönika över en ovanligt snäll men inte speciellt märklig människas liv i Istanbul under 50 år. Det är berättelse om besvikelser och glädjeämnen, men framförallt om förnöjsamhet. Och det är samtidigt historien om storstaden Istanbuls våldsamma tillväxt och förvandling.
Mevlut kommer som tolvåring från den lilla byn i Anatolien till Istanbul för att gå i skola och för att hjälpa sin pappa som försörjer sig som gatuförsäljare av yoghurt. Både pappan och Mevlut själv har storartade drömmar om hans framtid som universitetsutbildad och kanske framgångsrik affärsman. Men det blir ingenting av detta. Mevlut klarar sig i och för sig bra i skolan men tröttnar och hoppar av. Han tänker att han ska komma tillbaka, men det blir inte av.
På vintern säljer pappan och Mevlut boza, en på sin tid populär dryck som görs på jäst hirs och innehåller lite alkohol; lite, men inte mer än att det går att förneka när landet fortfarande i enlighet med islam har alkoholförbud. Den dricks för att ge en smula värme under vintermånaderna.
Mevlut älskar att gå omkring på gatorna under kvällarna med boza-dunkarna i ett ok över axlarna. Han kommer att fortsätta med det under hela sitt liv trots att kundkretsen oavbrutet krymper när alkohol blir tillåten.
På en bröllopsfest ser Mevlut en beslöjad ung flickas ögon och han blir omedelbart häftigt förälskad. Hans släkting Süleyman lurar honom att ögonen tillhör Rayiha, trots att de egentligen är hennes syster Samihas. Süleyman har själv blivit förtjust i Samiha.
Under flera års militärtjänst skriver Mevlut heta kärleksbrev till Rayiha och till slut gör de upp om att hon ska rymma hemifrån för att gifta sig med Mevlut. Mevlut möter henne i mörkret utanför hennes pappas hus på landsbygden. På tåget till Istanbul upptäcker han att det inte är den vackra flicka han trott sig skriva till. Men han accepterar det som hänt och Rayiha blir hans livs kärlek som ger honom två älskade döttrar innan hon dör i ett misslyckat abortförsök.
Samiha gifter sig i stället med Mevluts äventyrliga vän Ferhat. Deras äktenskap blir ganska olyckligt och Samiha har redan övergett Ferhat när denne blir mördad.
Allt detta inflikas i en släktkrönika fylld av livfulla detaljer om både lycka och olycka. Det är ofrånkomligt att Mevlut till sist gifter sig med Samiha, men det blir knappast särskilt lyckat. Inte heller upplever han flytten från det torftiga hus som hans pappa en gång byggde till en lägenhet i ett modernt höghus som något lyft. Fortfarande är vandringen i kvällsmörkret på Istanbuls gator och de enstaka kunder som ropar till honom hans främsta tröst.
Det är en ganska melankolisk berättelse, men också ganska rörande och med många humoristiska inslag. Ett speciellt stilgrepp är fiktionen att detta är en berättelse ur verkligheten. Boken är försedd med både släktträd och namnregister. Men läsningen skulle vara en större njutning om inte språket känts märkvärdigt torrt. Det är äventyrligt att kritisera en översättning från ett språk som man inte förstår ett ord av. Men jag kan inte tänka mig att Pamuk i original är lika opoetisk.