Norstedts
Marie Norin har ett alldeles eget sätt att berätta på. Det finns en dissonans och något underligt, tryckande och oroväckande i hennes ofta ganska korta romaner. När jag tidigare recenserat hennes böcker ("vit vit", 2012, "Djuraffär" 2010) har jag refererat till både Stig Dagerman och David Lynch. I den senares filmer förvandlas ofta något ganska vardagligt till det som mer påminner om en hallucination eller en mardröm.
Det gäller för denna roman också. Eller vad vi nu rent formellt ska kalla det när "tomasfilmerna" består av nio olika berättelser, som alla har just en varierande grad av oro i sig. Ska man fortsätta filmanalogin så är det som om slutresultatet blivit överexponerat. Här är flickan som blir god vän med en begåvningshandikappad man som jobbar på kafé. Här är en överkänslig mamma som på grund av sin dotters handbollsintresse får oönskade gäster till sommarstället. Här är någon som refererar sin kunskapskälla till Youtube och håller sig inne i sin lägenhet. Och så en avslutande del, som blir en slags sammanfattning av de tidigare berättelserna. En katalog av skisser och beskrivningar på allt från en mening till någon tredjedels sida där män gör saker.
Det är i texterna svårt att veta i vilken tid historien utspelar sig, det kan vara när som helst under modern samtid. Sätt att tänka och resonera hos en del av karaktärerna känns som plockade från 40- eller 50-talet. Och det är som sagt sättet och förskjutningen i förhållande till huvudpersonernas verklighet som är själva grejen med de här texterna.
Hennes tidigare böcker romaner har jag varit förtjust i. I "tomasfilmerna" finns det ett par av delarna som blir så där brännande och oroande, Norins speciella kvalitet. Men delar av boken, särskilt avslutningen, liknar mer skrivövningar till formen.