Motiven varierar men andemeningen förblir densamma, mänskor söker det som gäckar dem.
Under tiden Stig utvecklar sitt tema, visar hon upp oss, unga, aningslösa och sårbara eller ärrade och medelålders. Där står vi. Avklädda.
Oline Stig predikar aldrig. Istället spelar hon upp scener ur levande livet. Det är just vad en av hennes novellgestalter vill, spegla det verkliga. En annan har andra ambitioner. Hon vill väcka empati. Stig gör bäggedera.
Simona heter en av hennes personer, en hästgalen tonårstjej. I en hage finns Hero, hästen hon älskar. Den berövades henne när föräldrarna skildes. Bara genom en vag antydning tipsar Stig sin läsare om detta. I stället får man följa hur Simona i hemlighet återerövrar Hero fram till den dag den hatade pappan skickar honom till slakt och Simona låter hatet explodera.
I andra noveller möter människor som låter chimärer skymma sina liv.
Medelålders Olof, medlem i Facebookseniorerna, är en av dem. Medan hans hustru sköter marktjänsten smyger han iväg med datorn för att tråna över en ung kvinna på nätet som han förgapat sig i. Att hon är rena påhittet vägrar han inse.
Svenskan Maria, gift och med 19-årig son är en annan. Som ung förhäxades hon av en skön yngling i Italien. Extasens månader ger henne ingen ro. Först när hon med familjen återvänder till platsen, förgylld i minnet av ungdom och förälskelse, botas hon av verkligheten. Men då står sonen på tur att kliva på kärlekskarusellen. Och så börjar samma gamla historia igen.
Så där går hon till väga, Oline Stig, när hon håller upp den skrattspegel inför oss, där vi kan beskåda vårt sprattlande. Hon gör det rättframt och med ömhet och ironin överlåter hon åt läsaren. Är det därför hennes personer kommer en så nära och igenkännandet känns så starkt?