Övers: Vibeke Emond
Ellerströms
Så länge människan har existerat eller åtminstone varit skrivkunnig tycks hon ständigt ha känt sig påkallad att förmedla följande visdomsord till såväl sin samtid som de verkligt bestraffade, kommande generationer: allt var bättre förr!
Denna irriterande och docerande, smått patetiska och tröttsamma banalitet, gör mig likväl egendomligt upprymd när jag läser den från sju seklers avstånd i buddhistmunken Yoshida Kenko i ”Stilla stundens tankar”, – nu i svensk översättning av Vibeke Emond.
”Stilla stundens tankar” består av närmare 250 korta, essäistiska iakttagelser, funderingar, anekdoter, hugskott. Högt och lågt, klokt och trivialt i en salig blandning. Översättarens förklarande noter är ofta nödvändiga för att man alls ska förstå texten.
När Kenko inleder avsnitt 22 just med att allt var bättre förr, och sedan fortsätter, ”världen av idag håller på att bli förfärligt simpel och tarvlig”, upplever jag dock en plötslig närhet till det japanska 1300-talets främmande värld. Kenkos mänskliga tillkortakommanden krymper avståndet i tid och rum. Och det sker då och då i denna märkvärdiga och svårdefinierade, trots allt mycket läsvärda och fascinerande bok. Som jag efter några dagars bekantskap inser öppnar upp sig bäst när jag läser den slumpvis, med lekmans lättsinne. Alldeles oavsett att boken, med översättarens ord, ”är ett av den japanska litteraturens mest kända, uppskattade och flitigt kommenterade verk”.
Tidvis kan jag störas över Kenkos kejserliga underdånighet, samtidigt inser jag inte bara kutymen utan sannolikt ren och skär överlevnad krävde att författaren accepterade sin plats i det dåtida Japans strängt hierarkiska samhälle. Lika ofta blir jag dock överraskad över Kenkos intellektuella rörlighet och tidlöshet. Ibland framstår Kenko rentav som ett slags buddhistisk föregångare till den västerländska litteraturens förste fritänkare, Montaigne. Som i Kenkos lakoniska areflektion, ”Lovord ger förresten upphov till förtal. Det är således meningslöst att lämna ett namn efter sig”.
”Stilla stundens tankar” skimrar ändå främst genom den sinnrika formuleringskonsten, även om den svenska tolkningen bitvis är en smula styltig, onödigt mångordig. Huvudsakligen övertygar dock översättningen. Som när Kenko filosoferar om människan hade evigt liv, i stället för att ” dunsta bort som daggen på gravfältet Adashino eller upplösas som röken över kremeringsberget Toribe”. Vilken utsökt sinne för morbid skönhet! Och vidare Kenkos övertygelse som förvisso präglas av en buddhistisk livssyn, men som lika gärna kan delas av en icke-troende på 2000-talet. ”Denna värld är så underbar just för att den är så obeständig”.