Nu, när den store ledaren är borta och kaos tycks hota minns hon hur det var förra gången hennes värld slogs i spillror, revolutionsåret 1917, på en liten obetydlig rysk ö i Norra ishavet befolkad av skandinaver, där hon levde som den svenske prästen Sakarias piga. Och det är det närmaste man som läsare kommer ett namn på henne som berättar; hon är Sakarias piga.
Nu, många år efteråt, vill hon också vara Sakarias vittne.
Som ung kom hon till ön, belägen "vid gränsen för det mänskliga livets utbredning". Sakarias var inte ovänlig, men han var sträng. Med järnhand styrde han över sin kyrka och sin lilla församling av fiskare och deras familjer. Han, endast han visste och förkunnade Herrens vilja, och han förväntade sig – och fick – absolut lydnad. Men en dag började världen tränga in i Sakarias rike. På isen fann fiskarna en halvt ihjälfrusen rysk matros som bar med sig oerhörda nyheter. Folket i Ryssland hade gjort revolution. Religionen och prästerna hade inte längre någon plats i det nya samhället där människorna själva ville ersätta Gud och skapa sitt eget paradis på jorden.
Matrosens vittnesbörd blev starten för församlingens uppror mot Sakarias – själv kallade han det "ryssjuka". Snart nog fann han sig ensam och avsatt, i husarrest i prästgården. Ensam? Nej, ändå inte helt ensam. Vid hans sida stod fortfarande den unga pigan. Hon fortsatte laga hans mat, tvätta hans variga självsprickor och läsa högt för honom ur de heliga skrifterna. Hon svek aldrig; hellre blev hon en utstött, som han.
Först efteråt skulle hon förneka honom; något som hon sedan aldrig riktigt kommer över.
"Syndavittnet" är en skakande berättelse om fanatism och fundamentalism, den första i en planerad serie romaner om hur de stora idéernas ofullkomlighet kan brytas mot den enskilda människans förstånd. Den är också historien om en ofullgången kärlek, en av de där kärlekarna som aldrig blev, och som därför heller aldrig kan glömmas. Eller blev den, faktiskt, bara i en helt annan form än den vi är vana att se?
Över och kring allt ligger det stora, iskalla polarmörkret. Med ett lågmält men ändå kraftfullt språk skildrar författaren stormar, nattvaka för att hålla elden vid liv och slippa frysa ihjäl, is. Ensamhet och oändlig utsatthet när ett litet antal människor är hänvisade endast till varandra för att överleva. Sedan upprorets frö som slår rot och växer och kommer att kullkasta allt som tidigare hållit samman det lilla samhället.
Mattias Hagberg har skrivit en tät, suggestiv och tankeutmanande roman. Jag känner att den angår mig, jag tror att den kan komma att angå många flera. Och jag ser redan fram emot nästa del av denna hans kommande svit.