Forum
När Sture Bergwall berättar om sitt liv läggs en sista bit till pusslet Thomas Quick, som han hette åren 1993–2002.
Hannes Råstam blottlade den oerhörda rätts- och vårdskandalen som fick en oskyldig människa dömd för åtta mord. Tack vare honom inleddes den process som nu har lett fram till att Sture Bergwall är en fri man.
Dan Josefsson gick i sin bok om fallet ett steg längre och rullade upp den häpnadsväckande bakomliggande historien och visade vad som gjorde detta möjligt.
Sture Bergwall skriver till stora delar samma historia. Vad gäller sakförhållandena bekräftar han det som de båda journalisterna övertygande visat. Men han tillför känslan och har den unika möjligheten att skriva inifrån skeendet.
Han går tillbaka till tillfället då han ganska slumpmässigt påstod sig ha begått ett mord och hur detta ”erkännande” fick personalen på Säter att bli intresserade av honom, eftersom han blev en perfekt representant för de psykologiska teorier som omhuldades. Han fann sig snart insnärjd i lögner som han inte visste hur han skulle komma bort ifrån. Tvärtom snurrade bara skräckkarusellen allt fortare. Läkemedlen och lögnerna gjorde att han ibland själv tvekade inför vad som var sant.
Det är en fördel att läsa böckerna om Thomas Quick i den ordning de kommit. Somligt i den här boken är nog svårt att förstå annars – vilket i och för sig beror på att historien är så bisarr att man knappt kan tro det.
Han berättar till exempel hur han inför rättegångarna läste på om de aktuella morden för att ha en aning om vad han skulle säga i rätten. Hamnade han fel under polisutredningarna gjorde det inget – också de mest missvisande uppgifterna vreds till att bekräfta hans skuld. Detta är grundligt redovisat tidigare, men man häpnar återigen. Det framgår också klart hur sjuk han var, ångestfylld, psykotisk, ofta totalt neddrogad. Det är en djupt tragisk bild som växer fram. Och upprörande på så många olika sätt.
Men så tog det slut. Han fråntogs medicinerna och beslöt sig för att avbryta all terapi och gick in i sju års tystnad. Tills alltså Hannes Råstam fick honom att berätta sanningen år 2008.
Det är gripande att ta del av hans känslor då han träder åter in i livet, och denna gång på riktigt.
Merparten av boken handlar om åren då Thomas Quick skapades. Men Sture Bergwall gör också tillbakablickar på sin barndom och ungdomsåren då han sattes under brutal behandling med syfte att ”bota” hans homosexualitet.
Han är en god skribent, även om boken gärna kunde ha varit något kortare. Hans minne tycks vara osedvanligt gott, skärpan i detaljerna är ofta anmärkningsvärd. Det hade dock varit intressant att få veta vad som är rena minnesbilder – en del måste vara det vad jag kan förstå – och vad som bygger på dokument av olika slag.