Norstedts
I april kommer Horace Engdahl med ”Den sista grisen”, texter som enligt förlaget är ”provocerande, utlämnande och personliga”. Och Ebba Witt-Brattström avslöjade nyligen att hennes skönlitterära debut är på gång: en autofiktiv skildring av en destruktiv relation med titeln ”Århundradets kärlekskrig” – en oblyg anspelning på Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga”.
Som ex-makar tycks alltså Ebba och Horace (förnamnsintimitet är faktiskt på sin plats här) föra sina strider i offentligheten, det vill säga inom bokpärmar.
Den som vädrar nya försåtliga slängar med viss adressat göre sig dock icke besvär med Ebba Witt-Brattströms nu aktuella ”Kulturmannen och andra texter”. Jo, förresten, just den som har såna ”förväntningar” borde ta sig en ordentlig titt på/i den här boken.
Till största delen består den av essäer om litteratur, och sällan blir närmare 300 sidor sådana texter rena bladvändaren! Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström odlar nämligen, som hon skriver om Elin Wägner, en stil med journalistisk brytning, bitsk och briljant.
”Uppkäftig och rakryggad går hon med kulturarvet som en fackla i det patriarkala mörkret”, hette det när hon nyligen fick Expressens Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistik.
Sitt skarpa intellekt vässar hon med både aggression och passion. En måltavla är naturligtvis Kulturmannen, han som efter en artikel av Åsa Beckman i DN kom att dominera 2015 års kulturdebatt.
K-mannen kännetecknas av självförgudning och patriarkal elitism, agerar och fungerar som ”högsta värdeindikator på kulturbörsen”. Men han definieras inte som en speciell man utan är ”en samlingsbeteckning för mansgrisaktiga mekanismer och reflexer som går ut på att uppvärdera mäns kulturella alster och nedvärdera kvinnors”.
Så har litteraturhistorien blivit ”his-story”.
Själv liknar Ebba W-B kulturen vid en dysfunktionell familj i akut behov av gruppterapi: ”Första åtgärden: sluta dalta med pappa och negligera mamma, Andra åtgärden: kolla upp vad mamma åstadkommit medan pappa prålat med sin viktighet”.
Kulturmannens monopol på ”Riktig Bildning” avfärdas lätt med att endast den som läser bitextuellt, dvs såväl kvinnliga som manliga klassiker, blir helbildad. Något som Svenska Akademiens ”gubbklubb” – som Kerstin Ekman så suveränt häcklar i ”Grand final i skojarbranschen” – inte kan göra anspråk på att vara.
Ebba W-B:s vision av det optimala biblioteket är en snille-kanon där kvinnor och män står i bredd. I tid går den fram till Kristina Sandberg och Lena Andersson respektive Horace Engdahl (via ett intrikat kritiskt bidrag i en vänskrift till denne) och Karl Ove Knausgård (båda indirekt eller direkt aktuella i K-mannendebatten).
Det är dessa 23 författare, plus ett oräknat antal kompletterande, som Ebba Witt-Brattström ägnar sina texter, skrivna som förord eller tidigare publicerade i svenska, norska, finländska tidningar – merparten i Dagens Nyheter. De är späckade med referenser, ofta slagkraftigt uppdaterade: ”Sofokles är ett slags Star wars-författare”.
Så skapar Ebba Witt-Brattström en ”she-story”.
Till sist en liten familjenotis: Omedvetet går Ebba i fotspåren efter sin tyske grandonkel Marcellus Brattström (död 1952) som tidigt var intresserad av litterära kvinnoporträtt.
Apropå fotspår blir man dock betänksam när man får veta att onkeln skrev men aldrig fick se i tryck en autofiktiv historia karaktäriserad som ”en lätt dekadent kvinnoroman”.
