Övers: Helena Hansson
Forum
Toni Morrison tilldelades Nobelpriset 1993 och har sedan dess fortsatt borrat i de svåra frågorna, om ras och kön och våld och makt. Alltid utan att försöka förenkla. I "Gud hjälpe barnet" handlar det om den förbjudna skammen hos en mor som inte förmår älska sitt barn. Barnet, Lula Ann, är för mörkt, medan mamma Sweetness är en så kallad gul ros. "Jag trodde att jag höll på att bli tokig när hon blev blåsvart rakt framför ögonen på mig. Jag vet att jag blev tokig ett litet tag, för en gång – bara i ett par sekunder – lade jag en filt över ansiktet på henne och tryckte till."
Pappan lämnar familjen och Lula Ann växer upp med sin mor som gör allt för att slippa röra vid sin flicka. En flicka som byter namn till Bride och gör karriär inom makeupbranschen där hennes exotiska utseende blir en tillgång. När vi möter henne har hon nyss blivit dumpad av älskaren Booker. Hon packar ihop en väska med gåvor till en kvinnlig pedofil, och upptäcker att hennes könshår och hålen i öronen försvunnit. Kroppen blir yngre, blir hon flicka igen? Den magiska realismen är tröstande att vila en stund i, för att som läsare orka med den hårda verklighet karaktärerna lever i. Övergrepp är vardag, särskilt mot barn.
Det är som alltid en spännande historia också hos Morrison, djupa karaktärer med trovärdiga motiv för sina handlingar. Allt på ett skimrande intensivt språk där hon inte ens behöver 200 sidor för att beskriva flera människors liv i en polyfon kör av röster.
Min enda invändning är mot slutet som jag tycker nästan tippar över i sentimentalitet. Men bara nästan.
Alla ni som har för vana att köpa årets Nobelpristagare men tycker att Bob Dylan känns som ett stort "eh?", köp Morrison i stället. Hon har aldrig slutat vara angelägen.