Albert Bonniers förlag
Björn Rosengren har gjort en imponerande karriär, tillfälligt avbruten bara av ett misslyckat nattklubbsbesök. När han nu ger ut sina memoarer hade man kunnat vänta sig genomarbetade porträtt av personer han haft att göra med och kanske spännande avslöjanden från viktiga händelser i hans offentliga liv.
Men av detta finns ingenting på dessa 530 sidor. Den enda affär som föranleder en mera utförlig behandling är Telenor-avtalet med Norge. Men inte heller om detta får vi någon väsentlig ny upplysning.
Det denna bok handlar om är att Björn Rosengren tycker bra om Björn Rosengren. Det har han säkert god anledning att göra. Björn Rosengren är en trevlig person och dessutom uppenbarligen en skicklig maktspelare.
Han växte upp i en Stockholmsförort; hans pappa var skräddare. Det gick inte bra för honom i skolan så i stället för att gå en teknisk utbildning fick han satsa på att bli bilmekaniker. I den rollen var han tydligen väldigt duktig och fick alltmer av ansvarsfulla uppgifter.
Han gjorde lumpen som flygmekaniker och återgick sedan till bilbranschen samtidigt som han läste till ingenjör på kvällarna. När han tillfälligt hade en ledig stund passade han på att gifta sig med Agneta som han förälskade sig i redan när hon var bara 15 år.
Från bilar övergick han till ett jobb på Vägverket och därifrån till Kommunaltjänstemannaförbundet. Där avancerade han via rollen som förhandlingschef till ordförande. Och nästa stora kliv blev ordförandeskapet för TCO när Lennart Bodström utsågs till utrikesminister av Olof Palme.
Det Björn Rosengren berömmer sig av i sin fackliga roll var att han såg till att fackets information tog stora kliv framåt. Det är antagligen just där hans insats låg, inte i några nya förhandlingsupplägg eller sakpolitiska utspel.
Hans karriär som tjänstemännens främste företrädare fick ett abrupt slut när Aftonbladet avslöjade att han ett par år tidigare besökt en porrklubb. Själv förklarar han besöket med att han var full och inte hade en aning om att den nattklubb som hyrbilschauffören körde till i själva verket var ett porrnäste.
Med detta må vara hur som helst. Helt klart är att han rätt ofta drack för mycket, vilket tidigare inte var ovanligt i fackliga sammanhang. Det nesliga uttåget ur TCO blev emellertid ingen personlig katastrof eftersom regeringen i stället utsåg honom till landshövding i Norrbotten.
Björn Rosengren framhåller att han var en duktig landshövding och det var han nog också. I alla fall ville Göran Persson efter några år ha honom som superminister i regeringen med ansvar för närings- och arbetsmarknadspolitik. Där skulle han samarbeta med Mona Sahlin, men det gick inget vidare.
Så småningom tröttnade han på politiken och tackade ja till ett erbjudande från Cristina Stenbeck att bli rådgivare åt Kinnevik. Ett jobb som till hans glädje var väldigt välbetalt. Vad han gjorde i den rollen förblir dock oklart.
Den som tar sig igenom memoarerna vet att Björn Rosengren gillar att klä sig fint och att använda sina pengar på ett gott liv, till exempel en villa i Saltsjöbaden för 31 miljoner.
Tro inte att detta är en tråkig bok trots bristen på nyheter. Rosengren har varit klok nog att städsla Johan Hakelius för att spökskriva. Och skriva kan Hakelius.