Övers: Alva Dahl
Natur & Kultur
Det här är berättelsen om en ung kvinna som, likt Jenny Offill själv, undervisar i skrivande vid ett amerikanskt lärosäte. Hon är också författare med debuten avklarad, men bok nummer två dröjer. Livet kommer i vägen. Snart är hon, mot sina egna planer, gift och har en liten dotter. Tillvaron består mest av skrik, kolik och oändlig kärlek i ensamma vaknätter när mannen är på sitt jobb som nattpratare i radio.
Sedan får familjen ohyra i lägenheten.
Senare, ganska långt senare, uppdagar kvinnan att mannen träffar en annan.
Här upphör romanen att formas i första person singularis, ett "jag" som skriver till ett "du", och blir i stället historien om "hustrun" och "maken".
Den här korta romanen är udda på flera sätt. Dels genom sin koncentrerade form, där Offill med skärpa gestaltar personer och skeenden i små, närmast fragmentariska stycken; här är hon, på sitt bästa, som en god novellförfattare. Dels genom sitt sätt att interfoliera berättelsen med citat och återberättande av forskningsrön och historiska tänkare, allt ifrån stoikerna och de gamla grekiska filosoferna till Edison, Simone Weil och ryska kosmonauter. Ibland kan just detta ständiga namedroppande te sig en smula pretentiöst. Men det är samtidigt underhållande och författaren uppnår det som förmodligen är hennes avsikt: att förankra sin berättelse om kärlek, svek och återuppbyggnad djupt in i mänsklighetens emotionella och empiriska urberg... och därtill vidarebefordra en del filosofisk bildning.
Jenny Offill speglar det stora i det lilla och vice versa. Det brukar oftast vara en god grund för en roman. Utan att kunna nå upp till den amerikanska kritikens hyllningar vill jag ändå påstå att "Avd. för grubblerier" är en lättläst, rolig, poetisk och lagom lärd roman med betydande igenkänningsfaktor.
