Det blir den "shaar", port, att gå in igenom som Anita Goldman berättar att man gör med hebreiska böcker. Kanske har det att göra med alla portar in till Jerusalems gamla stad; Damaskusporten, Lejonporten, Jaffaporten, Dyngporten...
Jerusalem är berättelsernas stad; Abrahams, Davids, Samuels och Helenas. Och seloternas, sekten som ansåg att självmord var att föredra framför att ge sig till romarna och därför inte tillät någon att lämna staden. Goldman berättar den hisnande historien om hur en modig rabbi listade sig ut ur staden med Bokrullen, liggandes på enbår med en stinkande död hund med sig under lakanet. Döda får nämligen inte begravas innanför murarna. Den modige rabbi Ben Zakkai begav sig genast till den romerske härföraren Vespasianus och förutspådde att han snart skulle bli kejsare. Den förutsägelsen kunde väl vara värd byggandet av en skola, där lärda judar kunde studera Toran i lugn och ro? Och så blev det.
Judarna blev Bokens folk, Boken var viktigare än ett land under de många åren i diasporan, och i vår tid är de ultraortodoxa (där männen inte arbetar utan bara studerar Ordet) en växande grupp och maktfaktor i Israel.
Anita Goldmans författarskap har så länge jag följt det undersökt den kvinnliga erfarenheten, den judiska erfarenheten, och så själva skrivandet. Här smälter alla tre delarna samman till denna rika och djupt tänkvärda bok som är en blandning av memoar, essäistik, och biografi över själva staden. Vi får porträtt av lyriker som Jehuda Amichai och den originella könsöverskridande Else Laske-Schüler. Vi får hela den märkvärdiga historien om fanatikern (det här är en stad för fanatiker!) Eliezer Ben Jehuda som under stor möda väckte liv i det döda liturgiska språket hebreiska så att det nu talas på varenda gata i allahanda vardagliga sammanhang. Och vi får den svenska vänsterfeministens problem att finna sig tillrätta i en stad och en religion där kvinnans ställning är så helt annorlunda från uppväxtens Göteborg.
Vissa delar av boken tyngs av de politiska resonemangen, som kan vara svåra att hänga med i och som jag inte alltid sympatiserar med.
Samtidigt går det inte att undkomma politiken, i Jerusalem kallad Situationen. Och man måste beundra Anita Goldmans tjurskallighet, som när hon efter hårda förhandlingar med rabbinen drivit igenom att hon som brud ska trampa på och krossa glaset i vigselceremonin. Tyvärr är det ett Duralexglas som kommer fram, och Anita kan inte stampa sönder det. Det får bli Mannen i alla fall.