Övers: Jens Nordenhök
Nilsson förlag
I ”Jag bekänner” får vi Adrià Ardèvols egen krönika om sitt liv, om sin kärlek till Sara och den livslånga vänskapen med barndomskamraten Bernat men också en krönika om Europas historia under ett par hundra år. ”Jag bekänner” är en roman om skuld och försoning, om den mänskliga naturens ondska men också om livets och konstens skönhet. Cabré föddes i Barcelona 1947 och skriver på katalanska.
Den yttre världen får helt underordna sig Adriàs egen personlighet. Han vrider och vänder på sin egen barndomsmiljö och uppväxttid och berättar om en barndom präglad av musik och böcker. Han växte upp i ett borgerligt hem i Barcelona, där pappan köpte och sålde antikviteter. Cabré gräver djupt i den mänskliga psykologins mörkaste skrymslen och finner mest ondska. Här finns en oerhörd spänning mellan innehållets känslomässiga kaos och formens nyktra klarhet, vilket ger en enormt tät och laddad text.
Adriàs pappa är inte samlare i första hand utan mest intresserad av att öka sin förmögenhet. Åren innan andra världskriget, reste han runt i Europa och köpte upp antikviteter av judar som behövde pengar för att fly till Amerika. Han blir ägare till en ovärderlig Storionifiol från 1764, som stals från en judinna i Auschwitz. Adrià håller på att skriva en bok om ondskans problematik, som visar sig vara just ”Jag bekänner”.
Med en snudd på episk oberördhet berättar Cabré om mord, dråp och allehanda våldsdåd, men på ett lugnt och behärskat sätt med ett distinkt språk. Ondskan kan ha namn som Hitler och Franco, men ondskans väsen vet vi ändå inget om. Skillnaden mellan militära operationer och sadistiska grymheter är godtycklig. Cabré undersöker gränserna för vår egen tolerans och refererar till författare som Stefan Zweig, Primo Levi och Theodor Adorno, som också skrivit om ondskans natur, men kanske framför allt till Jonathan Littell och hans "De välvilliga".
Cabré skriver ett förhållandevis lättillgängligt språk, där den enda komplikationen är att tidsperspektivet skiftar med jämna mellanrum och kan skifta mitt i en mening, vilket ger ytterligare en dimension åt berättelsen. Vi kan alltså bli förflyttade från nutidens Barcelona till den spanska inkvisitionen på 1300-talet för att till sist hamna i Auschwitz i Förintelsens Tyskland i en och samma mening.
”Jag bekänner” är en sammansatt roman, där Cabré rör sig fritt mellan olika tidsepoker. Det är en oerhört rik historia med massor av lösa trådar som han aldrig tappar kontrollen över, utan lyckas till sist knyta ihop dem alla efter närmare 900 sidor. ”Jag bekänner” känns som en så kallad litterär händelse, eftersom Cabré aldrig översatts till svenska förut. Enligt Adorno kunde det inte finnas någon poesi efter Auschwitz. Enligt Cabré har poesin aldrig varit så nödvändig som efter Auschwitz.